Gert Svensson

Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor.

Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea.

Sången är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton. Ett annat ljud som turkduvan gör är att den utstöter ett hest ljud i flykten.

Tornfalk (Falco tinnunculus) är en medelstor rovfågel som ofta ses ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar.

Tornfalken är en av Europas talrikaste rovfåglar. Tornfalken är en medelstor falk med en lång stjärt och långa vingar som är smala vid basen, och som i utsträckt tillstånd är ganska trubbiga. Formen på fågeln påminner om sparvhökens.

Normalt väger hanarna ungefär 200 gram medan honorna i snitt väger 20 gram mer. Hanarna håller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela året medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under äggläggningsperioden väga runt 300 gram.

Strandskata (Haematopus ostralegus) är en vadarefågel inom familjen strandskator och den mest spridda arten av strandskata inom sin familj.

Vid kusten lever den främst av musslor, medan mask utgör huvudföda längre inåt land. Den öppnar större musslor med näbben på två olika sätt men en individ använder alltid samma teknik, som den lär sig av sina föräldrar och förbättrar genom övning.

Strandskatan häckar även vid de stora sjöarnas stränder och på de största öarna även ganska långt från stranden. För att vara en vadare simmar strandskatan ganska väl. Smärre grupper har observerats simmande långt från fastlandet. Troligtvis vilar dessa fåglar vid högvatten och under mörka nätter på vattnet. Skadade och ännu inte flygfärdiga fåglar flyr ut på vattnet vid fara och ungar kan även dyka och tar sig fram under vattnet med hjälp av vingarna.

Smådopping (Tachybaptus ruficollis) är en liten art av dopping. Smådoppingen är en liten kompakt dopping med rund kropp, kort hals och tufsig "stjärtlös" stjärt. Den är 23–29 cm lång, har ett vingspann på 40–45 cm och väger 130–236 gram.

De vuxna fåglarna är omisskännliga i sin sommardräkt, med rödaktigt bakhuvud och kinder och en intensivt gul fläck bakom nedre delen av näbben. Dess ben sitter mycket långt bak på kroppen så att den har svårt att gå.

Spillkråka (Dryocopus martius) är en stor, nästan helsvart fågel inom familjen hackspettar.

Spillkråkan förekommer sparsamt, lokalt tämligen allmänt, i hela Sverige, utom i fjälltrakterna. Flykten går inte som hos andra hackspettar i bågar utan är rak. Flykten förefaller ostadig med flaxande vingar. Vingslagen är ganska långsamma.

Revirets storlek är beroende av tillgången på föda och kan därför variera mellan 100—1 000 hektar.

En norsk sägen, som bland annat återberättas i en bok av Peter Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe från 1884, berättar att Gud träffade en torparhustru som hette Gertrud och som bar en röd hätta. Herren bad om bröd men förvägrades detta av Gertrud. Till straff förvandlades hon då till fågel, som måste söka sin föda mellan barken och trädet och endast dricka vid regnväder. Hon flög ut genom skorstenen, och endast hennes hjässa förblev röd.