Jag träffar Cina för att prata om boken "Enkel resa med retur". De blindas förening ansåg att boken borde bli tillgänglig även som talbok så därför har Cina själv läst in texten på band. Den 29 januari publiceras den på Humanitetens hus i Malmö där Svenska Röda Korsets nationella center för humanitära frågor finns.
Cina Laufer föddes i byn Mohács i södra Ungern 1928 och hade två systrar och två bröder. Under de första åren i småskolan gick hon i en judisk skola. Cina var väldigt intresserad av gymnastik och deltog i skolans uppvisningstrupp. När gruppens tjejer skulle bygga en mänsklig pyramid i tre våningar så placerades Cina längst upp med ungerska flaggor i händerna.
När Hitler startade sina expansionskrig så ändrades livet i byn som ligger nära Donau. Gymnastikledaren, som var nynazist, sade plötsligt en dag att Cina inte längre behövde träna i gymnastiktruppen då hon ändå inte fick deltaga i uppvisningarna längre.
- Du är judinna, sade gymnastikledaren.
- Min pappa som var handelsman togs ifrån nästan alla affärsrättigheter. Jag blev mobbad i medborgarskolan (mellanstadiet med flickor från alla etniska grupperna) och fick det allt svårare, säger Cina. När jag som 14-åring skulle tvätta kläder i floden så föll mina systrar i vattnet och ropade på hjälp men trots att en man såg händelsen så ingrep han inte med förevändningen: " Det var ett par judeflickor". Mina båda systrar drunknade därför.
- En dag flyttades alla judar in i ett kvarter med bara judar. Området avspärrades och ganska kort tid därefter bestämde tyskarna att vi skulle evakueras. Med minimal packning tvingades vi ut på gatan och fick sedan marscera till järnvägsstationen, fortsätter Cina. Mina bröder var då inkallade till samhällstjänst för de protyska ungerska myndigheternas räkning. Jag var enda hemmavarande barnet och skulle nu tvingas lämna byn. När vi kom till järnvägsstationen väntade boskapsvagnarna på oss. Destinationen var Pecs norr min hemby där vi inkvarterades tillsammans med massor av andra judar. Nästan direkt fick jag tvätta av människor som försökt begå självmord men som trots allt visade vissa livstecken. Sommarhettan och stanken gjorde jobbet svårt.
En tid senare blev det ny transport mot då okänd destination - idag väldigt ökänd: Auschwitz.
- Vi trängdes åter in i kreatursvagnarna. Tåget stannade flera gånger och nya vagnar kopplades till. Efter flera dagars resa tog plötsligt pappa tag i mig och vi gick bort i andra ändan av vagnen, utom hörhåll för mamma och andra släktingar och vänner. Pappa höll tal till mig.
-  Min äldsta flicka! Vi kommer snart att skiljas åt. Ta reda på mor och mormor!
- Strax efteråt stannade tåget. Dörrarna öppnades och tyska soldater skrek: "Raus!". Snabbt måste vi ta oss ur vagnen och ridpiskorna ven i luften samtidigt som schäferhundarna gläfste. Pappa kommenderades iväg från oss och jag har aldrig återsett honom sen dess, säger Cina. En soldat slog med full kraft mot våra sammanvävda händer. Mamma och mormor försvann också. Inte heller dem har jag återsett. Tonårsflickor och havande kvinnor fördes mot en port längre fram "ARBEIT MACHT FREI". Jag befann mig alltså i Auschwitz-Birkenau!
Vad som sedan hände får ni läsa mera om i boken "Enkel resa med retur", men en svensk motorcykelordonnans utsänd av Folke Bernadotte, kom att spela en viktig roll för Cina och hennes skolkamrater från byn Mohacs: Edit och Marta.

På bilden visar Cina ett traditionellt dryckeskärl tillverkat i hembyn. Kärlet är gjort i keramik men är ultralätt och godset har massor av små porer vilka långsamt släpper ut en liten mängd vattendroppar vilka bildar "svettpärlor" utanpå kärlet. Processen kan liknas vid människokroppens svettningar: kärlet kyls av och vattnet inuti förblir svalt.

På min fråga varför Cina skrivit boken så svarar hon tveklöst.
- Någon måste berätta hur det var. Jag är också mycket engagerad i skolorna. Sedan ett tiotal år tillbaka så föreläser jag runt om i landet.
Inför filmen Holocaust vittnade Cina Holmberg om sina upplevelser. Hon fick ett tackbrev av filmens regissör, Steven Spielberg:
Telefonen ringer och Cina svarar. Under tiden talar jag med Cinas make Birger Holmberg. Jag undrar hur de träffats.
- Vi träffades i Bjärnum, sommaren 1945, då Bjärnums skola var karantän för judiska flyktingar. Helt plötsligt stod vi på varsin sida av ett enkelt stängsel. På andra sidan stod två vackra flickor. En av dem var Cina. Den 14 december klockan 2130 gifte vi oss och sedan dess har vi hållit ihop.
Cina kommer tillbaka från telefonen.
- Det var en skola i Älmhult som vill att jag skall hålla föreläsning för drygt 300 lärare och elever, säger hon. Den 5 februari åker jag till Simrishamn för ett liknande föredrag.
Tack för att du håller minnet levande, Cina!