Farlig genväg 1815 – om dödsorsaker i Verum för 200 år sedan

VERUM. Det har hört till lokalpressens rutiner att på årets första dagar presentera befolkningsstatistik. Detta har på en del håll omintetgjorts av sockensammanslagningar, men Verums församling har ännu lyckats bevara sina gamla gränser. Befolkningen där har sedan juni 2014 ökat från bottennoteringen 433 till nuvarande 453 invånare. Men för femton år sedan var mer än 500 personer skrivna i Verum.

altalt










Wilhelm Wahlquist (kh och prost 1836-1858) angav att folkmängden i Verums socken (mankön/qvinkön) mer än fördubblats mellan 1750 och 1845. Trots att över 300 personer därefter fram till 1880-talet emigrerade hade folkmängden då nått 1.700.

”Freden, vaccinet och potäterna” minskade dödligheten
Om vi gör en tillbakablick 200 år finner vi att det lägsta dokumenterade dödstalet mellan åren 1750 och 1900 för Verum inträffade just åren 1815 och 1816 med bara 7 och 5 dödsfall. År 1815 hade Verums socken ca 750 invånare. (Om den låga siffran - en fjärdedel av normalt - beror på att den alkoholberoende prästen slarvat med noteringarna undandrar sig nu säker bedömning.) Genomsnittet var annars under 1800-talet 24 dödsfall per år. Bortsett från 1815-1816 var det endast åren 1804 och 1824 som dödstalet var lägre än 10.

De högsta dödstalen under 1800-talet inträffade år 1865 samt åren 1830 och 1831 då många dog av nervfeber eller tyfus.

Men även olyckor vållade dödsfall med jämna mellanrum, ibland beroende på drunkningsfaran i Vieån, Helgeån och Skeingesjön.

alt


Dödsnotis från 1762 om ”fiskaren Nils Månsson vid Scheinge gård som drunknade uti Helge å d. 9 febr. 59 åhr gammal”


Vid en undersökning av dödsfallen i Verums socken för 200 år sedan finner man att av de sju som avled 1815 hade fyra nått en levnadsålder av mer än 60 år. Detta är anmärkningsvärt eftersom medellivslängden på den tiden var under 40 år.

Av de tre som inte uppnått 60-årsåldern var det ett barn som dog vid tre veckors ålder, en 21-årig bonde i Horsaskog som dog av lungsot och den 51-årige änklingen Per Kerstensson i Magnarp som dog av våda då han ”krossades vid ett fall”.

Av de fyra äldre personer som dog 1815 var två fattighjonen Kjerstena 60 år och Else 72 år. En var den 73-åriga änkan Pernilla från Ristorpet och en annan var den 63-årige inhysesmannen Jöns Jeppsson från Maglaröd. Han bodde på ett torp under en av gårdarna i Maglaröd som då fortfarande tillhörde Skeinge säteri. Jöns hade därför dagsverksplikt och på väg hem i februari 1815 tog han en farlig genväg över sjön. I hans dödsnotis från februari 1815 står: Omkom på isen när han efter slutadt dagsverke på Scheinge ernade återvända till sitt hem.

Det var en svår tillvaro för folket under herrskapet vid denna tid. På samma torp i Maglaröd inhystes lumpsamlaren Johan Bernt Lindqvist och hustrun Christina Bergvall. De noterades som ”vandrande folk ”. Deras tvååriga dotter Gustafva dog i januari 1811 och en nyfödd son hade dött i oktober 1810. På ett granntorp bodde sjuklige förre skeinge-kusken Nils Ljungberg med hustrun Eva Johansdotter Feil och två barn. Sonen Johan Matthias antecknas som spetälsk och dottern Botilla, som tjänade som piga på Skeinge gård, fick 1826 oä sonen Nils. I husförhörslängden noterade prästen: Fadern uppges vara Betjänten Dahlgren hos baron Wrangel.

För Verums socken inträffade den allra största dödligheten under rödsotsepidemin vid mitten av 1780-talet. Sjukdomen kallas även dysenteri. Under åren 1784 och 1785 avled över 100 personer, vilket är mer än den dubbla dödligheten jämför med ett normalt år. Historikern Helene Castenbrandt från Göteborg har 2012 skrivit en doktorsavhandling med titeln Rödsot i Sverige 1750–1900: En sjukdoms demografiska och medicinska historia.

Byn Hästberga vid gränsen mot Visseltofta drabbades extremt hårt åren 1784-1785. Det gjorde att byn avfolkades och låg öde under de sista åren på 1700-talet. I början av 1870-talet hade Hästberga återigen tappat största delen av den unga befolkningen, nu genom utvandring till Amerika och Nordtyskland under missväxtåren.

Antalet dödsfall i Verums socken 1780-1789 och 1810-1819


1780: 14
1810: 36
1781: 10
1811: 37
1782: 26
1812: 23
1783: 14
1813: 26
1784: 58
1814: 19
1785: 49
1815: 7
1786: 16
1816: 5
1787: 7
1817: 14
1788: 12
1818: 20
1789: 17
1819: 12


Årsgenomsnitt 22 avlidna


Årsgenomsnitt 20 avlidna


Några drunkningsolyckor i Verum sedan 1750-talet

1750-05-31:Begrofz åbon Nilss Nils som druncknade uti Hörlinge å den 31 Maij om morgonen då han skulle wada öfver och möta H Inspector Tydel wid Gubberupz bränner till at taga emot några fyrobielckar, som han skulle åka till Lund (med), 46 åhr gammal ringare än 2 månader.

1757-07-28 : ... blef oäkta födda flickan Else Olas dotter på Nijonde åhret gammal effter Häradzhöfdingens Walb: H. Carl Carsell skriffteliga utslag Ährliga begrafwen (bedömdes alltså ej som självmord) sedan hon d 28 Julij blef funnen död flytandes på watnet uti stora Helge Å wid Scheinge Gård, hwaräst hon wacktade gäss, om denna olyckan träffat henne af wåda el hon af frucktan för tilltal medelst des wårdzlösa wacktande har sielf Kastat sig ut och drucknad, är gudi allena bekant

1791-02-05: ... unge drängen Gunne Jonsson, som den 5. Febr: gick ut på en damm wid Björkeberga at slå kana som ungdom plägar göra, föll straxt ned i dammen, och blef drunknad Kl: emellan 12 och ett, utan at minsta lif kunnat finnas hos honom wid uptagandet, oaktat alla gjorda försök.

1801-04-03: ... Bönesöndagen den 10 Maji Begrofwos Fåniga Pigan Anna Pers dotter och hennes oägte son Sone, lagde i en kista, som Långfredagen den 3. April af wåda druncknade emellan Maglaröd och Gubbarp sedan de obarmhertigt blefwo utdrefna af Jöns Pålsson och hans Hustru, utan at leda och följa dem til nästa by eller gård, som altid war brukeligit. Modren Anna blef eij förr igenfunnen (än) wid Bruncklanäs än den 1. Maji om natten af en saltpettersjudaredräng, som ljustrade wid bloss. Hennes oägta son Sone fant igen Den 4 Maji

1802-05-23: ... den 13 Maji gick han (Hans Mårtensson, gårdman i Werums by, 64 år) ned til åen at fiska, som hans wana altid war, det blåste den dagen tämmeligen. Klockan 6 om eftermiddagen lefde han ännu, då han besöktes af sin enda dotter Inger, men emellan Klockan 6 och 9 om aftonen, då en af hans söner besökt honom, fants han intet utan hade af wåda fallit ur ekan i åen och blifwit druncknad. Han fants (ej) igen förr än den 14 Maji om morgonen med fiskenätet i bägge händerne.


Top