Skriv ut
Gravsten från då spanska sjukan slog till i Verum Mjölnaren Oskar Bengtsson, hustrun Alma och barnen Linnéa och Birger


Spanska sjukan skördar många offer och fördunklar julfirandet 1918.

Under december månad 1918 avlider sammanlagt 12 personer från Verums socken i spanska sjukan. Söndagen den 20 december gjordes i Verums kyrka tacksägelse samtidigt för sju personer som dött under en och samma vecka. Norra Skåne skriver under rubriken Där sorgen drabbar tungt: 

En svårt hemsökt familj af den härjande spanska sjukan kan man med skäl kalla mjölnaren Oskar Bengtssons i Mölleröd, Verums socken, där ej mindre än tre personer af nämnda familj på endast några dagar skördats af döden. Natten till den 17 d:s afled familjefadern Oskar Bengtsson, 33 år gammal. På torsdagen afled deras 5-årige son Bertil och på fredagen afled hustrun Alma Bengtsson, 30 år gammal. Af familjen återstår nu 4 små barn, det äldsta 10 år och det yngsta endast en månad gammalt. Att sorgen är stor kan lättare tänkas än beskrifvas. Tilläggas bör att makarna Bengtsson mistade en tvåårig son för 2 månader sedan. Den 20 d:s afled snickare Karl Kleist, Ristorpet i samma sjukdom 52 år gammal efterlämnande hustru och 8 barn i små omständigheter. Dessutom hafva under veckans lopp aflidit ytterligare tre äldre personer, så att söndagen den 20 gjordes tacksägelse för sju under veckan aflidna, hvilket torde vara enastående i en församling på föga mer än 1.000 personer.

Sägnen om träldomen under herremannen Peder Oxe.
För länge sedan då det fanns en borg i Skeingesjön var det verkligen hårda tider för verumsborna. Vid denna tid skall bondeplågaren och herremannen Peder Oxe ha härskat över borgen. Sägnerna berättar att träldomen var så stor att ingen havande kvinna fick föda sitt barn och ingen ko sin kalv. Om någon kvinna ”gick fram” med sitt barn fick hon i stället ge di åt herrskapets hundvalpar. Enligt en annan berättelse skall en kvinna ha blivit straffad genom att forslas ut till ”Tjuvön” där hon fick svälta ihjäl med ett vetebröd hängande utom räckhåll för henne. Som straff för sin hårdhet lär Peder Oxe ha blivit hämtad av djävulen själv och sedan Oxes kusk varit iväg i tre dygn kom han tillbaka och meddelade frun att: herr Oxe sadt i helfvete och drack helsefyyr. Efter detta besked omvände sig Oxes fru. Uppteckningen från 1600-talet slutar med att det fortfarande sägs att: ett spöke fahr understundom ännu mellan dhetta jämbvähl itt borg, som hafer vari vidh the tijder utj Witziö sockn.

Upprorsledaren, ”hederlige gårdmannen” Jöns Bengtsson i Magnarp (min egen farfars morfars farmors far) döms att mista högra handen, halshuggas samt steglas för att ha klagat hos kungen.
Gustav III:s revolution 1772 fick bl a till följd att många frälsebönder i Skåne och Halland gick till kungs och klagade över sin träldom. Ett par sådana framställningar gjordes av Verums bönder. De fick bittert känna av att adeln hade mer makt över dem än de kunde ana. Jöns Bengtsson från Magnarp ansågs ”rätte hufwudman för detta owäsende”. Det rättsliga efterspelet år 1774 blev hårt och skoningslöst. Rättegången mot de 69 bönderna blev omfattande och fick avslutas på det vanliga tingsstället i Röinge. Rätten skriver: detta mål, som rörer en menighet til någre och 60 personer, fådt swårare utseende, än Domstolen sig förut kunnat föreställa. De ursprungliga domarna blev hårda. Sex bönder dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas och två bönder dömdes till spöstraff. Dödsstraffen blev - efter ändringar i olika instanser - slutgiltigt av kungen förvandlade till spöstraff. De dömda frälseböndernas hustrur och barn hade lyckats beveka kungen genom att personligen överlämna en böneskrift efter att ha vandrat den långa vägen till kungens slott i Ekolsund.

När prästbonden Jon Perssons treåriga dotter Gunnil och Skeingeherrskapets sjuårige son Axel Ulrik förolyckades (två notiser i dödboken).
1780-10-06
Barnet som af wåda föll uti et kokhett mäskekar i Brygghuset, då ingen war närwarande, ungfärl: Kl. 12 om dagen, togs wäl up med litet lif af mäskekaret, men war så förbrändt och genomkokadt, at när kläderna kläddes af henne, fölgde hud och kött med kläderna, dog samma dag Kl: 4. om eftermiddagen. 3 år, 20 dagar gammal. 1783-08-10 Den 16. Aug: Begrofs uti Werums Kyrka och nedsattes i Herr skapsgrafwen Högwälborne Herr Baronens, Öfwerste Lieutenantens och Riddarens Wrangel von Brehmers unga Son Cornetten Högwälborne Herr Baron Axel Ulrich Wrangel von Brehmer, som den 10. Augusti Kl: liter öfwer 2 straxt efter middagsmåltiden, då han af barnslighet i förmaket fattade med händerna i en lös Camin sten öfwer 8 punds wigt, och slog fötterna up i spisen, hwilket han ofta tilförene ja äfwen samma dag utan skada gjordt, drog stenen uppå sig, så at han med den samma föll genast på golfwet, på ryggen, hwilken sten genast krossade hans skiöna ansickte, så at bloden och hjernan flöt ut; Han dog genast utan at gifwa något skrik el: minsta teckn til lif ifrå sig, sedan han lefwat i denna tåredalen

Färgaren Sven Hellström på Gretedahl, Verums förste borgerlige näringsidkare, blir en av Skånes mest eftersökte bedragare på 1830-talet:
I en efterlysning från landshövdingen i Malmöhus län den 12 april 1833 står följande att läsa:
Förre Färgaren Sven Hellström, som är anklagad för stöld och förfalskningsbrott, har lyckats rymma från Hörby häradshäkte, när han skulle transporteras till rannsakningsorten. Han är 48 år gammal, född i Trelleborg, medelmåttigt växt, blekt ansikte, brunt något glest hår, blå ögon, dubbeltumme på ena handen. Han var klädd i blå klädessurtut, blå långbyxor, stövlar och svart hatt.

Förre artilleristen och handlaren i Brogården Johannes Nilsson Berggren, som tillika var ordförande i Verums brandstodskommitté, misstänks för mordbrand.
Natten mellan den 7 och 8 augusti 1878 kom elden lös i Johannes Berggrens handelsbod som låg på backen vid ”Posta Karlens” och såväl byggnaden som praktiskt taget alla inventarier blev lågornas rov. Eftersom Berggren var ordförande i brandstodsbolagets sockenkommitté förklarades han jävig och ordförandeskapet fick tillfälligtvis skötas av Svante Andersson från Mölleröd. Misstankar om att det inte stod rätt till uppkom snart och dessa framfördes i anonyma brev till brandstodbolagets ordförande. Johannes Nilsson Berggren och hans hustru Gunild Troedsdotter svor sig dock fria från de besvärande misstankarna och begick s k vådaed inför rådstugurätten i Kristianstad den 17 mars 1879. Johannes Berggren kvitterade ut brandskadeersättning med 7.807 kronor den 3 april 1879. Slutresultatet blev sannolikt för den hårt trängde Berggren endast att hans stora skuldbörda lättade en smula. Senare under året 1879 är konkursen ett faktum för Johannes Berggren. I uppbördslängden för pastorslön för Verums socken antecknades för år 1879: Handl J. Berggren i konkurs, utan avseende.

Werumsdramat – några sockenbor tar lagen i egna händer och gör en tattarutrensning i Tågarp en lördagsnatt i oktober 1897.
I ett litet hus i utkanten av socknen, vid gränsen mellan byarna Tågarp och Brogården, utmed vägen mot Farstorp bodde vid denna tid Johan Bernhard Pålsson som allmänt hölls för att vara tattare. Han försörjde sig delvis på korgmakeriarbeten och hans hus ansågs ha blivit ett tillhåll för s k "löst folk" från olika håll. Folket i byarna runt omkring ansåg att mannen sysslade med tjuvnad och annan småbrottslighet och man väl till att länsmannen Resfeldt uppmanat till hårda tag mot tattarna. Några personer, bland dem också socknens fjärdingsman (enligt vad som sagts mellan skål och vägg), hade beslutat sig för att ta lagen i egna händer. De hade kommit överens om att göra en rejäl "tattarerazzia. Männen skred till verket lördagsnatten den 27 oktober 1897. Som anförare för operationen hade man utsett den f d husaren Hjertström som bodde i närheten. Han var bara 24 år gammal och var känd som en hårdför ung man. Det sammankallade uppbådet, som var utrustat med verktyg och tillhyggen, hade lagt sig i försåt runt huset för att invänta mannen. Då han kom hem övermannades han och utsattes för en skoningslös misshandel och bands fast i ett träd utanför huset varifrån han såg hela den brutala "operationen". Man bar ut alla inventarier, som sorgfälligt slogs sönder och slutligen revs hela huset ned bit för bit. Efter den fullbordade "razzian" lössläpptes "tattaren" och jagades iväg.

Storbränderna 1695, 1797, 1954 och 2019
Socknens gårdar har genom åren drabbats av många förödande bränder. Under 140 år fram till 1829 då det gamla ”brandstodssystemet” slopades ödelades 30 gårdar och en kvarn i 18 bränder. Man kan notera två särskilt ödesdigra år 1695 och 1797. Våren 1797 brann fyra gårdar inom en månads tid; två i Mölleröd den 18 mars och två i Maglaröd den 4 april. Den mest förödande enskilda branden inträffade ett hundratal år tidigare. Det var hela den samlade Brogårdens by med fyra gårdar som förstördes i april 1695. Den största kända brandförödelsen som inträffat i trakten genom brand på en och samma dag är vi många som minns. Den 29 juni 1954 orsakade ett kort åskväder att två boningshus utplånades. Norra Skåne skrev: Åskbränder gjorde två göingefamiljer hemlösa. Det började med att Nils Hedlunds ryggåsstuga i Tågarp brann ner och en timme senare kom larmet om boningshuset på Effie Perssons gård i Bodarp i Visseltofta socken var övertänt. Sommaren 2019 inträffade en förödande skogsbrand som startade på Åbuamossen mellan Verum och Hästveda. En ensamliggande gård i Tulatorp utplånades och ett femtiotal boende i byarna Tulatorp, Hagnarp, Skeinge och Björkeberga i Verums socken fick evakueras. Det brann i ett två kilometer långt och 800 meter brett område, beräknat till omkring 160 hektar. Om branden kan man läsa följande i Wikipedia:
Åbuamossen är en mosse och torvtäkt belägen i Hässleholms kommun och Osby kommun i Skåne. Mossen har ända sedan medeltiden utgjort gräns mellan Hästveda, Verums och Osby socken. Mossen sträcker sig i sydväst även in i Farstorps socken och är ca 3 kilometer lång i nordsydlig riktning och ca 1 kilometer bred i västöstlig. I april 2019 blev Åbuamossen riksbekant då en brand som startade på mossen ledde till evakuering av närboende.