Lanthandlaren Johannes Berggren i Brogården och hans släktingar

Skriv ut

VERUM. Hösten 1866 föddes i Brogården pojken Carl Anton. Vid dopet i Verum var lanthandlaren Nils Lunds hustru Hanna gudmor. Dopvittnen (faddrar) var moderns bror Nils Troedsson från Vankiva och lanthandlaren Nils Lund. Barnets föräldrar var det då nyinflyttade handlareparet i Brogården fästekvinnan Gunilla Troedsdotter och förre artilleristen Johannes Nilsson Berggren. Ett år efter sonens dop ingicks äktenskapet och fram till 1875 begåvades makarna med ytterligare fyra barn, tre döttrar och en son - alla födda i Verums socken. Gunilla var född i Finja 1841 och Johannes i Hörja 1838.

På denna plats i Brogården där Vittsjö kommun byggde pensionärsbostäder på 1960-talet låg Johannes Berggrens handelsbod. Bron över Vieån skymtar i bildens högerkant. 

Vid den tid då Berggren tog över handelsboden vid åkanten hade det uppstått en viss överetablering i kyrkbyns omgivningar. Kring bron fanns omkring 1869 inte mindre än fyra handelsbodar med likartat sortiment. På Brogårdensidan låg Johannes Berggrens och Nils Lunds handelsbodar. Nils Lund hade kommit dit 1865 och emigrerade till Amerika 1869. Lunds rörelse övertogs av västgötaknallen J. A. Pettersson 1870. Nils Lund (1833–1907) drev sedan en skrädderiverkstad i Brooklyn, New York. Berggrens handelsbod utplånades i en brand 1878.

Nedanstående notiser från Ystads tidning 1876-09-29 och Skånska Posten 1876-09-26 berättar om hur det gick när fru Berggrens systerson var medhjälpare i affärsrörelsen.

Två år efter dessa händelser drabbades Johannes Berggren och hans familj av en eldsvåda som blev ödesdiger i flera avseenden. Jag citerar från artikeln ”Vådeld hos ordföranden i Verums brandstodskommitté - en brandförsäkringsprocess på 1870-talet” i Västra Göinge Hembygdsförenings årsbok 2001: Natten mellan den 7 och 8 augusti 1878 kom elden lös i Johannes Berggrens handelsbod och såväl byggnaden som praktiskt taget alla inventarier blev lågornas rov. Eftersom Berggren var ordförande i brandstodsbolagets sockenkommitté förklarades han jävig och ordförandeskapet fick tillfälligtvis skötas av Svante Andersson från Mölleröd.

Genom en del angivelser och hemliga brev framkom misstankar om att inte allt gått rätt till vid branden hos Berggrens. Det fanns vittnesmål i häradsrätten om att några dagar före eldsvådan: Käranden sjelf från Brogården till Farstorp kört eller låtit köra flera lass synbarligen med handelswaror; att efter hvad flera personer yttrat, Kärandens handelsbod kort före branden varit alldeles tom, åtminstone försedd med vida mindre waror än förut, så att det synliga warulagret, enligt sammanstämmande utsagor från flera håll icke kunnat uppskattas till mer än tretusen eller högst fyratusen kronor.

Av allt att döma tog direktionen i häradsbolaget intryck av de uppgifter som framkommit på skilda vägar. Man beslutade den 26 oktober 1878 att inte utge någon brandersättning, men beslutet ändrades senare.

Johannes Nilsson Berggren (1838–1892) och hans hustru Gunilla Troedsdotter (1841–1905) begick slutligen s. k. vådaed inför rådstugurätten i Kristianstad den 17 mars 1879. Formuleringen var att de: med ed betyga dels att den brand som natten emellan den 7 och 8 augusti 1878 öfvergått deras hemwist, icke av deras vållande eller vangömo uppkommit, dels att de ansågo deras förlust vid branden i lös och fast egendom uppgått till ett belopp av Nio Tusen Etthundra Sjutiosju kronor 50 öre.

Johannes Berggren kunde därmed kvittera ut brandskadeersättning med 7.807 kronor i april 1879. Slutresultatet blev bara för den hårt trängde Berggren att den stora skuldbördan lättade en smula. Men senare under året 1879 är konkursen ett faktum för Berggren. I uppbördslängden för pastorslön för Verums socken antecknades för år 1879: Handl J. Berggren i konkurs.

Efter konkursen flyttade makarna och deras två söner och tre döttrar till Farstorp. En yngre dotter Alma Aqvilina Berggren (1880–1904) föddes där. Hon vistades på 1890-talet i Amerika två år. Sonen Frans Wilhelm Berggren (1870–1910) blev sedermera artillerist med namnet Gran och därefter rallare. Han dog i Hässleholm. Äldsta dottern Antina Dorothea var född 1868 och dog 1883. Systrarna Amanda Amalia och Mathilda emigrerade till Amerika på 1890-talet. Enligt uppgifter som Carl Anton lämnat som fånge i Karlskrona 1903 vistades dessa två systrar då fortfarande i Amerika.

Den inledningsvis omtalade äldste sonen Carl Anton Berggren (1866–1935) var artillerist åren 1883–1887 och sjöman fram till 1896. Han blev på grund av sin brottsliga karriär sedermera en i tidningarna flitigt omskriven person. År 1896 omtalas hans liv i denna tidningsnotis.

Örnsköldsviksposten 1896-12-21

Sedan han mot slutet av 1890-talet drivit omkring i norra Sverige blev han upprepade gånger dömd till straffarbete. I Sollefteå dömdes han våren 1898 till 4 månader och sedan till 6 månader i Härnösand hösten samma år. Han frigavs i januari 1899. År 1902 åkte han ånyo dit för stöld. Han satt på Länsfängelset i Luleå åtta månader 1902 för tredje resan stöld. Under rättens behandling kallades han gipsgjutare och den 26 mars fick han sin levnadsbana utförligt skildrad i Norrbottenskuriren med dessa ord:

Ett brottsligt liv
För någon tid sedan häktades som bekant, för tillgrepp af en ulster, gipsgjutaren Karl Anton Berggren. […] Mannen i fråga, som synes vara något över 30 år, har i sanning haft ett växlingsrikt lif. Son till en handlare, började han sin bana som ”kronans karl”, och tjänstgjorde vid Karlsborg, men rymde emellertid snart. Så plöjde han hafvets oroliga vågor några år son sjöman, hvilket något vågsamma lif han dock sedermera utbytte mot en gårdfarihandlares mera lugna tillvaro. Men affärerna gingo visst icke bra och åtskilliga andra ”små obehagligheter” stötte till, och så blef vår man efter någon tid ”rallare” uppe vid Riksgränsbanan, tills han på sistone, åter stadd på handelsstråt, råkade för ”99:de” gången i lagens klor. Detta rör hans borgerliga, privata lif. Hans offentliga så att säga är ej mindre växlingsrikt. Tre gånger har han varnats för lösdrifveri, och en gång undergått tvångsarbete för samma sak. Han har vidare undergått 6 månaders straffarbete för misshandel och försök till våldtäkt, 4 månader för misshandel m. m. Den så meriterade mannen, rannsakades i går inför rådhusrätt. Han var så att säga synnerligen ”scenvan”, och svängde sig med stor rutin helt nonchalant och obesvärad. Uppskov medgafs åklagaren för vidare bevis.

Ett år efter frisläppandet 1902 blev Berggren på nytt dömd för lösdriveri och i juli 1903 skickades han till tvångsarbetsanstalten i Karlskrona för att undergå tio månaders tvångsarbete. Han frigavs därifrån den 20 maj 1904. Han var då skriven i ”obefintlighetsboken” för Finja socken.

Därefter kom inga vidare underrättelser in i tidningarna om brott. Karl Anton Berggren var sedan skriven i Helsingborg fram till 1918 då han flyttade till Norrland, först till Bjurholm och sedan 1922 till Burträsk. Han gifte sig där 1925 med sömmerskan Eva Margareta Lundgren (1873–1935). Berggren var noterad med yrket ”Agent” och avled i Burträsks Gammelby den 9 maj 1935.