Jag fick den stora förmånen att tillsammans med honom skriva boken "Under LUXUS tak". Det tog oss drygt åtta månader att bli färdiga. Och det blev vi sommaren 2008.
Men efter nyårsafton 2008 såg jag inte längre Uno komma till jobbet. Han ringde och berättade varför han uteblev.
- Jag har inte ont, men det är plågsamt att inte kunna åka till jobbet, sade han.
Uno fick leva sina sista fyra månader i hemmets trygga vrå med personligt stöd av hustrun Birgitta, KVH och hemtjänsten. Jag fick möjlighet att ta farväl av Uno strax innan krafterna sinade. Vi hade kommit varandra nära, så det var ett svårt avsked.

Uno övergav inte Bjärnum och Vittsjö
Mina möten med Uno var mycket intressanta. Han var i sanning en mycket stark profil. Hans familj, hans stora släkt med far, mor, fastrar och morföräldrar och Göingebygden har haft stor betydelse för honom.
Han hade verkligen många chanser att få ett toppjobb inom Wallenbergskoncernen. Han kunde också ha stannat i USA då han fick uno_portrtt.jpgerbjudande att bli designchef i Kalifornien. Han kunde istället ha satsat på LUXUS i Tyskland.
Men Uno kom hem till Vittsjö även om han kände sig lika väl hemma i Bjärnum. Uno startade företaget Luxus 1950 och där fick många unga killar och tjejer inte bara jobb, utan också bra utbildning. Flera av dem stannade kvar ända till pensioneringen. Uno anställde också många invandrare. Han värdesatte mångfalden.
- Jag är ett av de få exemplen på gränsöverskridande mellan Bjärnum och Vittsjö, sade Uno till mig då jag nämnde att jag var president i Lions Club Vittsjö-Bjärnum. Immigranterna berikade vår verksamhet, särskilt när Luxus fick allt fler internationella kunder.

Bilden. Unos självporträtt omkring år 1950.

Bokprojekt som inte fullföljdes
Uno gjorde inte mycket av en slump. Han förberedde sig alltid väl, var väl påläst och förde alltid anteckningar. Efter broderns död 2003 lät han binda in ett urval av sina anteckningar i en provisorisk bok. Denna bok blev utgångspunkten i diskussionerna med olika förlag och författare då Uno bestämt sig för att ge ut en bok. Uno hade en bestämd uppfattning om hur boken skulle disponeras. Någon av de tilltänkta författarna tyckte att innehållet mest liknade en lång CV fylld av fakta om Luxus produktion. Skulle boken handla om Luxus eller Uno eller om bröderna Uno och Östen? Uno kunde inte uppnå koncensus med någon av de tre möjliga författarna så därför blev det inget av med samarbetet. Projektet låg därför nere ett par år.
Att Uno och jag fördes samman var dock en slump. Jag bor bara hundra meter från Luxus och mitt emot mitt hus ligger en ödetomt som är skogsbevuxen. Där kastade jag emellanåt lite trädgårdsavfall. Uno tog kontakt med mig och förklarade olämpligheten i mitt beteende. Han menade att det kunde hindra regnvattnet att rinna ner i ett dike som skyddar hans tomt från översvämning. Jag respekterade hans åsikter och flyttade avfallet. Vi skiljdes åt med ett handslag. 

Så fick vi kontakt med varandra
Jag tog kontakt med Uno i sommarshopen efter ett par månader. Vi hade startat denna hemsida och jag vill intervjua honom.
- Jag tycker inte om murvlar, sade han.
Trots allt blev det intervjuer och vi reste runt i hans hembygd. Jag förstod att Uno inte sett platserna där han fötts och vuxit upp på många år. Det blev fem artiklar om Uno.
När jag förde fram frågan om att skriva en bok så skakade Uno på huvudet.
- Det är inte så lätt som man tror, sade han. Jag har försökt några gånger. 
Att Uno var mycket tveksam till att just jag skulle skriva boken har jag full förståelse för. Jag är ingen författare utan en glad amatör som älskar att skriva. Men jag hade fått idén att skriva boken efter några intervjuer med uno_kristiansson2.jpgUno. Hans personlighet fångade mitt intresse och han var en god berättare. Jag fick efter hand också se företagets dokumentation.
Uno var ju känd att vara mycket auktoritär men jag märkte att han oftast gillade om jag sade vad jag verkligen tyckte.

Bilden. Juli 2007 när jag gjorde första intervjun.

Jag minns särskilt när vi satt i Unos specialbyggda solkåpa bakom Luxus skorsten. Den finns på taket bakom Luxus-skylten. Där finns telefoner, solstolar och radio. Markisen är i aluminium. Uno gillade att solbada samtidigt som han lyssnade på radions P1, särskilt på "Gomorron världen".
I solkåpan fick jag veta mycket om Unos bakgrund, hans tid som påläggskalv i Wallenbergskoncernen, hans frisksportaräventyr, tiden i USA och Luxus satsningar i Tyskland och Norge som inte blev så långvariga.
Den som känner Uno väl vet att han inte ville göra två saker samtidigt.
I efterhand förstår jag att detta gjorde Uno ännu mera tveksam. Uno visste att det kunde ta ett helt år att skriva boken och då kunde han inte göra mycket annat. Hade han tid med detta?

Inga Pesjak tände ljuset
Vi brottades också med dispositionen, men kom slutligen fram till att boken skulle handla om vad som hänt under Luxus tak. Där jobbade ju både Uno och Östen, även om brodern lämnade Luxus 1966 då han tog tog över faderns möbelfabrik. Efter ett tag enades vi om att brödernas uppväxttid och utbildning också borde skildras i boken.
Jag fick uppdrag av Uno att skriva inledningen på boken. Efter någon vecka var jag klar och Uno korrekturläste. Han tog kontakt med några bokförlag för att sondera läget.
inga-pesjak.jpgEn dag kring julen 2007 kom Inga Pesjak från Norra Skåne Offset AB på besök. Hon är grafisk form-givare på företaget och är själv  designer. Uno visade henne vad vi gjort. Inga blev eld och lågor.
- Uno, jag lovar att göra en layout på detta ni gjort, sade hon. Har ni bilderna klara?
Jag lovade att skicka dem till henne omgående och några dar senare kom Inga med ett provtryck om knappt 20 sidor. Formatet var A4, precis som Uno ville ha det. Hon hade också gjort de mjuka pärmar med tryck i palatino som Uno tidigare bejakat. Ingas layoutarbete lyfte vårt manus och bilderna vi gett henne till en så hög nivå att Uno nästan tappade hakan.
- Precis så här vill jag ha det, sade han. Boken skall helst inte stå i en bokhylla och bli dammig. Den skall synas och det gör den bäst om den ligger framme. Den blir ju inte så tjock, max 156 sidor, helst bara 128 och då kan den väl inte stå upp för sig själv?

Uno tyckte vi skulle fortsätta
Jag fortsatte leta i arkivet på Luxus bottenplan och vill påstå att allt är arkiverat. Där kunde jag hitta allt om Luxus första utställningar, vilka armaturer de ställde ut, vad hotellrummet kostade, hur montrarna var byggda och vilka som deltog. Problemet var inte att hitta fakta utan att begränsa bokens innehåll till det väsentliga. 
Vi gjorde kapitelindelning i kronologisk ordning. Jag intervjuade Uno, läste hans anteckningar och så skrev jag kapitel för kapitel. Vi träffades nästan dagligen. Uno läste vad jag gjort. Jag fick en hel del negativ kritik men ibland beröm. Efter två månader hade vi nått fram till år 1966. Uno menade att boken skulle sluta där, ty detta år lämnade Östen Kristiansson Luxus.
Jag tyckte inte detta kändes bra. Verksamheten vid Luxus tog ju inte slut där.
- Jag tycker att vi kallar detta för del ett, sade Uno. Vi kan skriva om de andra 40 åren i del två.
Senare lyckades jag övertala Uno att även ta med tiden mellan 1966 och 2008 i en och samma bok.
Rune Gösfeldt, Bert Angelin och Lars Persson fick som fackmän uppdraget att skriva några specialkapitel.

Många läste de första korrekturen
Uno ville att allt i boken skulle vara helt korrekt. Därför fick säkert ett tjugotal personer läsa vad vi presterat. Invändningarna var inte särskilt många, men allt vi fick veta var värdefullt. Vi gjorde justeringarna tillsammans.

Bildurvalet var stort
Uno menade först att texterna var viktigast och att bilderna kanske inte skulle vara flera än ett tiotal. Jag plockade fram massor av fina bilder och lade upp dem på hyllor i Luxus bottenplan. Mitt mål var att ha minst två bilder per sida. Hur skulle man i enbart ord kunna presentera brödernas fina designprodukter? Jag bad Uno komma ner och välja bort de bilder han tyckte var onödiga.
- Vilken massa bilder, sade Uno. Är de nödvändiga? Men jag klarar nog inte av att välja bort särskilt många bilder. Det är nog bäst att min syster Gunvor kommer hit och hjälper dig.
Så blev det. När Gunvor och jag var färdiga hade vi nästan 250 bilder till boken. Uno godkände vårt arbete. Jag satte mig vid scannern och läste av alla bilder till rätt format. Sedan skrev jag bildtexterna. Detta var ett omfattande arbete. På vissa utställningsbilder fanns det nästan 50 produkter. Alla beteckningar skulle naturligtvis vara korrekta. Jag var därför tvungen att identifiera alla armaturer med hjälp av ritningar, kataloger, produktfoton etc. Uno var till god hjälp när jag misslyckades med någon armatur. Han hade verkligen gott minne.

Massor av korrektur
Efter hand som vi skrev så arkiverades även de korrektur vi lämnade bakom oss. Idag finns allt i arkivet. Där står drygt en meter A4-pärmar fyllda med korrektur. Efter hand utvärderade vi vad vi gjort. Några gånger noterade Uno: "Sista korrekturet" på försättsbladen.  Sen hittade vi nytt material som borde vara med, eller annat som borde tas bort. Vi skrev om och fler korrektur följde. Då var han ganska trött på projektet. Han fick inte tid till så mycket annat än boken.
En dag menade han att vi kunde spara senaste korrekturet och trycka det i några exemplar.
- Någon bok behövs inte, menade han.
Jag blev först ledsen och sedan beslutsam. Jag ville att det skulle bli en bok.
Vi tog paus från skrivandet några dagar och läste några böcker om Ingvar Kamprad, Bruno Mathsson och Yngve Ekström. Det var nyttigt för oss båda.
- Vårt material står sig bra, sade han. För mig är det är inte viktigt med fina pärmar och jättestora färgbilder. Vi skall ha allt i svartvitt. Det var så vi började på Luxus. Vi har fotograferat produkterna i vår egen fotoateljé. Men de första bilderna tog vi faktiskt i en sommarstuga i Vittsjö. Vi syskon gjorde allt från mattor, tavlor, möbler och armaturer. Vi skall göra en bok av det här, du och jag Bo. Det förtjänar materialet vi jobbat fram. Allt är korrekt och står sig bra i jämförelse med vad vi nyss läst.

Uno ville ha ett bra resultat
När jag var borta ett par dagar tog Uno kontakt med en erkänd författare, Eva Atle Bjarnestam, som dessutom kan design. Hon fick ta del av manuskriptet och var inte odelat positiv.
Eva tyckte att innehållet var svårt att ta till sig.
- Ni måste skriva mera lättläsligt och strukturera om en del i materialet, ansåg hon.
Det blev två intensiva veckor med nya korrektur och omskrivningar. Uno blev tveksam på nytt och tänkte ett tag stoppa projektet.
- Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det, sade han.
Jag reste bort ett par dar och Unos sekreterare, Boel Bengtsson, skrev något korrektur under tiden. Uno och jag tittade lite missmodigt på varandra när jag kom tillbaka. 
- Jag vill verkligen att boken skall bli klar, sade jag till Uno. Alla goda krafter får hjälpa till.
- Tycker du det, så gör vi så, sade han. Jag tycker också boken är bra nu, riktigt bra, men för säkerhets skull låter vi några personer i min närmaste krets läsa boken i färdigt skick.

Boken kom till
Det fanns inget särskilt att korrigera så Uno tog kontakt med Norra Skåne Offset AB och de avtalade om produktion av boken.
Jag presenterade materialet för Inga Pesjak, som laddade ner de filer jag hade med mig. Hela underlaget till boken fanns på ett litet USB-minne! Fantastiskt!
Inga hade också ambitionen att Uno skulle bli riktigt nöjd med boken. Hon lämnade inget åt slumpen. Några bilder hade för låg kvalitet så det blev för mig att göra om. Under några hektiska dagar jobbade vi tillsammans och Inga bäddade för att allt skulle bli riktigt bra. Vi provtryckte boken i ett exemplar och Uno fick se resultatet. Han var mycket nöjd. Jag fick vara med då tryckplåtarna togs fram. Omslaget gjordes i Köpenhamn. Boken trycktes i Klippan och jag var närvarande. Första exemplaret blev inte riktigt centrerat på pappret. Justeringar gjordes. Nästa exemplar blev bra. Jag tog hem detta till Uno. Vi hittade direkt ett faktafel.
Jag blev orolig och befarade att Uno skulle vilja stoppa pressarna, även om böckerna redan var färdigtryckta.
- Det här har du och Inga gjort riktigt bra, sade Uno.

Boken publicerades
Jag begärde av Uno att personligen få överlämna två exemplar av boken till personer som hjälpt oss särskilt med boken.
- Det glädjer mig, sade Uno. Många goda krafter har lett till ett bra resultat. Du har förstått detta, Bo.
Jag åkte till Skärholmen och överlämnade ett exemplar till Leif Igelström som varit teknisk konsult. Därefter gick resan till Skinnskatteberg och Eva Atle Bjarnestam. Vi hade ett trevligt möte och jag överlämnade en bok med Unos personliga hälsning till henne.
Den 1 juli blev boken offentlig och den 16 oktober hade Uno sin, genom tiderna, första presskonferens på Luxus. 
Journalisterna hade fått ett entimmes-program med presentation av Luxus, visning av Luxus muséum, visning av produktionen samt intervju med Uno Kristiansson. Jag ansvarade för de första delarna i programmet, utan Unos närvaro. Vi samlades därefter i museet där vi bjöd på fika. Jag gick in på kontoret för att hämta Uno, allt enligt avtalat program.
- Jag tror att det är bäst att du sköter om de sista 10 minuterna också, Bo.
Du vet vad jag tycker och vad jag gjort.
Jag lyckades övertala honom att gå in och åtminstone presentera sig.
- OK, sade han. Men sen får du ta över.
- Vill du det så gör jag så, sade jag.
uno-fika.jpgUno kom in och presenterade sig, klädd i svarta byxor, svart polo, svart kavaj och svart basker. Detta var ju Unos signum!
Han talade oavbrutet i tio minuter innan någon hann ställa frågor.
- Det här var riktigt trevligt, sade Uno. Det här får vi göra om, Bo!

Bilden. Uno berättar om sitt Luxus för journalisterna.

Avslutning
Drygt två månader senare arbetade Uno för sista gången på sitt kontor. Jag vet att han var mycket nöjd med boken. 
Jag är också mycket nöjd med att boken kom till, inte för min skull utan för Uno och hans närmaste och för dem som jobbat i företaget. Deras gärningar får inte falla ur minnet.
Hässleholms Tekniska Skola delar, från och med i år, ut ett Uno Kristianssons design-stipendium till en framstående elev. I år gick priset till Bethzabet Contreras Cabezas.

Vad händer nu med Luxus?
Jo, produktionen fortsätter. Idag när jag besökte Luxus fick jag veta att de fått in en stor beställning på klassikern PLAFO.
Sommarbutiken då?  
Den är 2009 öppen under vardagar mellan klockan 09.00 - 18.00  den 29/6 - 20/7 2009. Välkomna! Jag har förmånen att vara säljare i butiken.

Jag tittar ut genom fönstret, förbi mina två UNUOVO, klockan är 15.30, men Unos bil står inte där. Uno kommer inte längre till jobbet. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.

Bo Sigeback







Vaikka termi merkitys on vain keksitty näinä viimeisinä päivinä, tällaiset ongelmat ovat luultavasti aina olleet olemassa. Tänään verkossa ostettava kanta on oikeastaan hieno. Monet Yhdysvaltain kansalaiset pitävät "http://viagrasuomi.biz/viagra-naisten.html". Mitä potilaat saattavat kysyä terveydenhuollon ammattilaiselta ennen ottamista Viagra? Viagra on yksi kaikkien aikojen parhaista lääkkeistä. Olette ehkä kuulleet "". Hyvin tärkeä asia, jota sinun on etsittävä on "". Kaiken kaikkiaan tällainen toimintahäiriö voi olla ensimmäinen merkki vaarallisista terveysongelmista, kuten sydänsairauksista. Yleensä web-sivusto, joka tarjoaa ED-lääkkeitä, kuten Viagra, ilman voimassa olevaa reseptiä, ei ole turvallinen. Kun ostat tuntemattomasta verkkoapteekista, sinulla on riski saada hokey-huumausaineita.

incest porn, real incest, incest videos, incest sex porn,porn movies,free porn,free porn movies,sex,porno,free sex,tube porn,tube,videos,full porn,xxx,pussy
Free Porn, hd sex

Porn Watch, Hd Porn,Free Porn,Free Sex Videos

Free Porn

hd sex

watch the best quality sex site.