Skriv ut

VITTSJÖ. I kyrkans klockstapel som uppfördes 1828 finns nu två kyrkklockor som kallar till gudstjänst. Lillklockan är sannolikt från 1500 talet medan storklockan kom på plats 1922 efter en donation.

Dödboken ger fakta om Johannes Nilsson.

Johannes Nilsson var hörselskadad och bosatt strax intill kyrkan. Han hörde inte lillklockans klang och donerade då pengar till en storklocka med kraftigare klang.

Johannes Nilsson var född i Bröna och från fattigdomens Sverige emigrerade han till Amerika år 1888.  Hemlängtan grävde sig allt kraftigare och i mitten av 1890 talet återvände han till Sverige en kortare tid. Efter ett antal år i Amerika återvände han slutligen till Sverige 1907. Johannes hade tidigare en broder i Amerika och genom goda kontakter fick han välavlönad anställning som banvakt. Då brodern avled erhöll Johannes broderns efterlämnade kvarlåtenskap. Han ansågs välbärgad då han återvände till Sverige och byggde en villa vid Kyrkovägen. Bristen på hörsel blev allt mer påmind. Johannes tog sig ofta till kyrkan men klangen från lillklockan blev allt svagare i hans öron. Då beslutade han att i sitt testamente ange att kvarlåtenskapen skall användas till en ny och större kyrkklocka.

Storklockan som kom på plats 1922.

Johannes avled i oktober månad 1919 och 1922 beslutade kyrkorådet att beställa en ny klocka från ett gjuteri i Ystad. Kostnaden var 4 000 kronor. Tidigare har gjorts insamlingar till en ny klocka men det var blygsam summa som kom in. Enligt Johannes testamente kom det in behövligt belopp. På klockan finns ingjutet donatorns namn samt årtal och Skånes landskapsvapen. Inklusive alla kostnader med transporter och montering i klocktornet blev 9 500 kronor. Den 1 Advent 1922 kallade de båda klockorna till högtid i helgedomen.
Enligt god sed borde det även finnas ingjutet ett bibelord i kyrkklockan. Det fanns inte utrymme för detta då kyrkorådet hade beslutat att namn på kyrkoherde, kyrkvärdarna samt ledamöter i kyrkorådet skulle ingjutas! Sedan 1922 kallar de båda kyrkklockorna till högtid i den vita helgedomen på backen. Johannes fick själv aldrig höra klangen från ”sin” kyrkklocka då han avled 1919.

Lillklockan som ringdes med rep fram till 1922.

Fram till 1922 skedde ringning i lillklockan med dragning i rep från klockan. Vid mobilisering inför Första världskriget gällde följande. "Ringning med kyrkklockorna omväxlande med klämtning under 3 timmar i följd på så sätt, att efter 10 minuters ringning omedelbart följer10 minuters klämtning omedelbart därefter 10 minuters ringning o. s. v. skall användas för att tillkännagifva att kungörelsen angående inkallelse för mobilisering utfärdats och blifvit offentligen anslagen”.
Så snart kallelse blifvit anslagen, skynda ringarna, medtagande hvardera en hjälpare, upp i tornet för att fullgöra ringning och klämtning under 3 timmar.
Kyrkorådet.

På den tiden var hörselskydd inte förekommande. Tänk hur hörseln skadades att under tre timmar vistas intill kyrkklockan.

Kuriosa: Vid en intervju invid ljudanläggning fanns ingen möjlighet att höra. Skrivaren bad att vi går ut för att höra! Intervjuoffret svarade: Man vänjer sig!

Olof Lunnergård visar att den gamla ringstolen kan användas.

År 1922 monterades ”ringstol” en halvtrappa upp mot orgelläktaren. Där kunde kyrkvaktmästaren ”trampa” båda klockorna. 1955 elektrifierades ringningen. Den gamla ”ringstolen” finns nu på orgelläktaren och med några enkla handgrepp kan denna anordning användas vid t ex strömavbrott.