Skriv ut

Del 2. Tricket med den Spanska kofferten samt Första smällen. 

Ännu inte fyllda femton luffar han nu mot sina hemtrakter i Skåne där han söker jobb bl.a. på järnvägsstationen i Skivarp. Han får som vanligt nej, men här stal han ett block med blanketter för resgodsövervikt. Ett block som han snart skulle få stor användning för.

Under denna tiden svalt han och for mycket illa. Han besöker sin mor i Värsjö och ber henne hjälpa till att få dom erforderliga papper som behövs för att emigrera till Amerika. Detta var hans högsta önskan. Men när kyrkoherden i Röke fick reda på att Harald var efterlyst, så blir det ingen Amerikaresa.

Det är nu som den blott femtonårige Harald börjar sin första mycket omtalade bedrägeriturné. Hans egen kommentar till den här turnén var: Jag hade lite fiffel för mig. Det började på ett hotell i Halmstad. Harald beställde rum och när han skall kvittera ut sin nyckel så visade det sig att han har inga pengar. Portiern blir misstänksam. Då plockar Harald fram en av dom där överviktsblanketterna som han stal i Skivarp. Detta var ju en värdehandling som bevisade att han på Halmstad Central hade ett bagage värdigt en grosshandlare. Kvittot godkänns. Harald ja, han fick sin nyckel, men han fick även fri tillgång till matsalen. Här lever han gott en tid. Räkningen stiger visserligen hela tiden, men ingen på hotellet visar någon större oro. Så en dag är Harald helt enkelt borta. Och när den stackars portiern lämnar sin blankett på järnvägsstationen i Halmstad, ja då fick han beskedet att blanketten var äkta, men underskriften var falsk. Detta kallades för tricket med den Spanska kofferten. Ett trick som han praktiserade hela hösten 1909, ända tills han åker fast i Malmö i november månad.

Han placeras nu på uppfostringsanstalten Bona i Östergötland. Därför att han var för ung för de fängelsestraff på tre månader han redan fått av rådhusrätten i Gävle. Uppfostringsanstalten Bona blev för Harald ett förhatligt ställe. Han kallade det för ”Förbrytarakademin” Han menade, att de man inte kunde när man kom dit, det kunde man när man kom därifrån. Disciplinen här var stenhård inte minst internerna emellan. Här stod han inte ut. Han rymmer innan strafftiden var slut, för att aldrig återkomma.


Direkt efter rymningen startar han på nytt en stöldturné som blev mycket omtalad. Det var nu han började uppsöka järnvägsstationerna vars kassor han systematiskt plundrade. Denna turné avslutas i Gislaved. Han bor på Hotell och dagtid går åt till rekognosering. Men på natten smyger han in i ett olåst stall, lägger beslag på häst, sele och släde och beger sig tillbaks till Gislaved. Åker till byns herrekipering och förser sig med två nya kavajkostymer. Därefter besöker han en guldsmedsaffär, där han med hjälp av en diamant skär sönder en fönsterruta och praktiskt taget länsar affären. Tvåhundrafemtio fickur, nästan trehundra ringar, guldpläterade klockkedjor, mm.mm. Han gömmer det stulna godset i släden och åker till Smålandsstenar. Där binder han hästen vid stationen varefter han reser med första morgontåget till Värnamo. Därefter Skåne-Smålands järnväg till Helsingborg och via Landskrona fortsätter han till Köpenhamn. Där hyr han en lägenhet och börjar för sitt uppehälles skull att avyttra stöldgodset från Gislaved. Han får givetvis polisens ögon på sig. Vem var nu denne nya bekantskap som så ogenerat sålde klockor och ringar på stans gator och torg. Man gör husrannsakan. Haralds lägenhet är full av stöldgods. Han blir arresterad och överlämnad till polisen i Malmö. Han döms till ett år och sex månaders straffarbete, på fängelset i Lindköping. Han intas den 30 april 1911. Han är nu bara 17 år gammal och anses redan för avancerad för att åter placeras på uppfostringsanstalten Bona.

I december 1912 är han på fri fot igen efter sin första fängelsevistelse. Nu gör han ett nytt försök att komma till Amerika, men någonting går snett och på nyåret 1913 befinner han sig i Stockholm. Det är nu han gör en märklig resa. Han tar nattåget mot Malmö. Men istället för att sätta sig i en varm kupé så kryper han in under en sovvagn och gömmer sig på ramen mellan de båda främre hjulparen. Han åker på detta sätt ända till Helsingborg. Där byter han tåg och fortsätter på samma sätt till Göteborg och hur han klarade detta ja, det är ju obegripligt, för det var januari månad.

Den påföljande natten tar han in på Frälsningsarméns ungkarlshotell där han tinade upp allt enligt egen utsaga. Nu vet ju ingen vart han finns. Så i slutet på januari 1913 så börjar han ännu en kort men mycket intensiv stöldraid, denna gång i Götaälvdalen. Inte en järnvägsstation går säker och när han åker fast i Göteborg, hade han varit på fri fot i knappt två månader. Men hunnit med så många brott att han fick inställa in sig på fyra Häradsrätter. Straffet blir nu ett år och nio månader och så var det dags igen för Bengtsson att återvända till straffängelset i Lindköping.

I början av 1915 var Bengtsson på fri fot igen. Första världskriget hade just börjat och trots att Sverige inte deltog i kriget, så var det svåra tider. Bengtssons dragning till dom Svenska järnvägsstationerna var enligt en skribent som järnets dragning till magneten. Han speciella arbetssätt hade tidigt börjat att kartläggas av polisen. Det väcktes misstanke mot honom, han blev på nytt efterlyst. Det var denna vår då han gömd i en godsfinka på Stockholms bangård i en tidning läste, att man kunde öppna kassaskåp med hjälp av dynamit. Hans intresse var väckt. Han skaffade facklitteratur och han läste allt vad han kunde komma över om dynamitens beståndsdelar. Han till och med experimenterade med att tillverka sin egen dynamit. Men av de giftiga gaserna fick han svåra andningsbesvär och höll på att kollapsa på kuppen. Här fick han en tankeställare. Varför riskera hälsan när det fanns sprängämneskurer lite varstans i landet som innehöll inte bara dynamit utan även stubintråd och tändhattar. Harald var redan känd som en förslagen tjuv, men det var inget mot vad som väntade. Han skulle bli ”Dynamitard” och en mycket skicklig sådan.

I juli månad kom den första smällen. I stationshuset vid Norrvikens hållplats sprängde han ett kassaskåp och bytets värde blev 1337kr. och 70 öre, en förmögenhet vid den här tiden. En månad senare då gjorde han inbrott i godsmagasinet vid Tumba järnvägsstation. Här tar han en cykel samt en låda med tolv flaskor Whisky. Strax därpå hittade man ett utav hans gömställen i Sona socken. En kappsäck tillvaratogs som innehöll all den utrustning som en proffesionell dynamitard behövde. Men den innehöll även handskrivna beställningslistor då till olika postorderföretag. Handstilen överensstämde med Bengtssons. Detta och andra bevismaterial som fanns i den här kappsäcken, skulle bli mycket besvärande för honom i kommande rättegångar. Men ännu hade han friheten kvar och en höstkväll cyklar han in i Varberg efter mörkrets inbrott utan belysning. En nitisk polis försöker stoppa honom men Bengtsson hoppar snabbt av cykeln och försvinner i mörkret. Polisens enda byte blir en cykel, men den är nog så intressant. På pakethållaren finns ett paket, innehållande stubintråd, tändhattar, dynamit mm. mm. Och cykeln ja, den visar sig vara identisk med den som stulits i godsmagasinet i Tumba. Bengtsson hade bytt revir. Nu var det Västkusten som gällde. Framförallt Göteborgsområdet.

Källa, Texten är hämtad från Bertil Sandströms inspelade CD: Bland tjuvar och dynamitgubbar