Skuttet in i framtiden (fortsättning)

Det finns väl inga platser som begråtits så mycket som järnvägsstationer och deras vänthallar. Kanske är det just därför rälsen ser så rostig ut inne på de flesta stationsområden. Salta tårar föll på perrongen även denna annandag 1954 då jag och mor tog avsked för en tid. Vi hade gemensamt skjutit en gammal “Stabil” damcykel framför oss. Den var lastad med min lilla resväska, och var allt annat än stabil. Min väska såg nästan smärtsamt liten ut med tanke på att jag flyttade hemifrån. Det var sex kilometer till stationen så vi hann lufta våra innersta känslor under “resans gång” och det i ordens rätta bemärkelse.

Avskedet just i dag den 26/12 för 62 år sedan sitter kvar som ett vackert minne, trots att vi grät nästan hejdlöst, avbrutet då och då av min oro. Fanns biljetten kvar som SJ sänt, fanns min bankbok bland de få slantar jag lånat av mor och far till första hyran. I den mycket tunna plånboken fanns också lite matpengar som skulle räcka tills den första månadslönen på 482 kronor kom ( minus skatt 99 kronor) Persontåget för byte i Mellerud följde landsvägen en bit så jag kunde se min mor streta med den gamla cykeln, motvinden gjorde det svårt för henne att vinka, men försökte verkligen besvara min”sista” vi ses igen hälsning.

Min resa mot Göteborg (äventyrens stad ) fortsätter //Johnny