Petrus och Anna på Dammen.
1944 började jag skolan, i en av de två skolor som hade toan i deras fähus. Kossornas kroppar var den enda värme vi kunde få, det blev korta besök i varje fall vintertid.

Mellan de två skolorna fanns ett gärde som vi utnyttjade flitigt, oavsett vilken av skolorna vi gick i. Sommartid var det både hand och fotboll, vintertid blev åkern ofta så isig att skridskorna kom till heders.

När jag skriver detta vet jag inte om Petrus och Anna var ett äkta par eller ett par syskon som blivit kvar på fädernegården. Petrus var en udda man, han hade alltid hatt och halsduk på sig både ute,inne och även när han rakade sig. Anna var en underbar liten gumma som nästan jämt hade kakor i sin ficka, till vår stora lycka och som ombyte i vår rätt magra kost. De tillhörde ett samfund och hade släkt i Norge som ofta kom på besök även till samfundet. I den släkten fanns det en Petrus till, han fick heta “lille Petrus”. Trots kristendomen var han lite av en smygsupare och egentligen kom han mest för att meta i ån och sitta med metspöt i hand och filosofera.

Det hade funnits en kvarn vid dammen som för längesen lagts ner, men givetvis fanns själva dammen kvar. Ett ganska långt vattenfall bildade en naturlig rutschbana som slutade i dammen. Det var nog meningen vi skulle lära oss simma där, men vattnet var kallt och föga gästvänligt, för min del blev simmandet en senare fråga.

En annan av de rivna dammarna i bygden.

I ån som fortfarande heter Lurketorpsån fanns flodkräftor och en norsk kvinna badade råkade få napp av en kräfta på sin tå. Hon tjöt : Vad är det för färe dyr det är här i vannet” vi härmade hanne rätt länge efteråt.