Balladen om det sorgsna Kaféet av Carson McCullers

Skriv ut

Boktips!

Carson McCullers, en författare som enligt egen utsago hade mer att berätta en Hemingway och gjorde det bättre än Faulkner, har förlagt handlingen i den här korta och mycket märkliga romanen till en amerikansk småstad bortom all ära och redlighet – en plats där det visserligen finns en kyrka, en bomullsfabrik och ett antal slitna arbetarbostäder - men inte mycket mer.

Jo, förresten, precis mitt i staden ligger ett gammalt hus som ser övergivet ut, ett fallfärdigt ruckel som lutar så mycket åt höger att det antagligen kan braka ihop när som helst.

I huset bor någon sorts kvinna som heter Amelia Evans – numera gammal och skygg, men en gång i tiden den lilla stadens centralgestalt – en dominerande och dominant person kring vilket det mesta kretsade på den tiden då det begav sig.

I huset drev hon en affär/handelsbod och både den och husets trappa, veranda och trädgård, var ställen där man samlades på kvällar och helger – för att helt enkelt umgås och prata lite skit.

Inget konstigt med det kanske, men en sen och ljum – och stjärnklar - kväll, när de flesta hade gått hem och bara Amelia och några män stod kvar på trappan och småpratade med varandra, fick de plötsligt se en mycket liten, puckelryggig och illa klädd främling, komma emot dem, bärande på en gammal kappsäck.

Den lille mannen presenterade sig som släkting till miss Amelia och bjöds efter viss tvekan – och till männens stora förvåning - att stiga in i hennes stora hus. (Amelia släppte annars aldrig in någon i huset efter det att butiken stängt på kvällen.)

Dagen efter höll Amelia sig inlåst hela dagen och butiken förblev stängd - och i staden spreds ett rykte som sa att miss Amelia mördat den puckelryggige främlingen för att komma åt något denne hade i sin kappsäck.

När butiken, någon dag senare, öppnade igen, levde dock främlingen - Lymon, som han hette – i högönsklig välmåga och tycktes ha gjort sig hemmastadd i huset, medan Amelia Evans själv på bara något dygn hade förvandlats till hans lydiga passopp.

Det var för övrigt från och med den dagen som Amelias butik började förvandlas till ett café - ett ställe dit också Amelias före detta man, Marvin Macey, kom att söka sig, när han frigivits från det tukthus där han suttit internerad en längre tid.

Vad som då hände och hur relationerna mellan Amelia, Lymon och Marvin kom att utvecklas i denna fascinerande, inte så uppsluppna – men mycket läsvärda - roman, skulle jag gärna ha berättat, om det inte vore för att detta råkar vara ett boktips ...

Nu nöjer jag mig helt enkelt med att rekommendera boken!

(Fast, feelgood-litteraturläsare gör kanske klokt i att nalkas den med en viss försiktighet.)