VITTSJÖ. Jag åkte buss till Hässleholm för någon tid sedan. Sittande längst bak i bussen hade jag en vidunderlig översikt över de resande och deras förehavanden. I bussen jag for med finns det framför det bakersta sätet två arrangemang med fyra platser. Man sitter två och två vända mot varandra.

Av de åtta platserna var sju upptagna av skolungdomar medan det på den åttonde satt en äldre man. Han var vänd mot mig. Under hela resan var det ingen av ungdomarna som sade någonting till någon av kamraterna. Det var alldeles tyst. De var upptagna av sina mobiler. Kroppsställningarna och den otroliga koncentrationen tyder på det. På min tid i Stockholm som skolungdom i någon av stadens bussar eller spårvagnar var det minst av allt tyst när sju skolungdomar åkte med och satt tillsammans.

Den äldre mannen och jag tittade efter en stund på varandra och visade med leenden vår förundran över hur tyst det var. Vi förstod givetvis att de var upptagna av sina allt annat överskuggande magiska telefontingestar. Det syntes på utstrålningen hur koncentrerade de var av sina magiska kommunikationshjälpmedel.
Man kan anta att det under lektionerna i skolan då mobilerna - som jag hoppas jag – är avstängda uppstår ett uppdämt behovet av att muntligen meddela sig med kompisarna. De är ju bara då man når varandra på ett naturligt sätt.
Nog kan man väl kalla detta för ”att leva vid sidan av” med tillägget att många viktiga och nödvändiga budskap ofta bara når fram till hälften. Det är att förvanska tillvaron.

Jag bör nog tillägga att jag finner mobilerna utmärkta att använda när man inte når varandra på ett naturligt sätt.