2009 inleddes med stora förväntningar. I efterhand kan vi dock konstatera att föregående år inte bjöd på några omvälvande förändringar. 2010 kan dock tvinga fram en rad ställningstaganden som kan få mer eller mindre dramatiska konsekvenser.

Efter Obamas tillträde till presidentposten i början av förra året steg förväntningarna på förändringar till skyhöga nivåer. Ett stort antal scenarier florerade i pressen och bland folk i gemen, ofta med överväldigande positiva inslag. Bland säkerhetspolitiska analytiker, såsom den amerikanska tankesmedjan Stratfor, präglades dock analysen av mer pragmatiska inslag. Många förutspådde, som det skulle visa sig helt riktigt, att den amerikanske presidenten i första hand måste ta hänsyn till de mångfacetterade strategiska hänsyn som är nödvändiga för att upprätthålla den amerikanska maktpositionen på global skala.

Obama har tveklöst spelat sina kort väl under 2009, men också skjutit på många viktiga beslut. Han har fokuserat på Afghanistan/Pakistan och Irak, där det förstnämnda fortsätter kräva långsiktiga insatser medan det sistnämnda tonas ned och ansvaret i allt högre grad överförs till lokala aktörer. Obamas försök att få större stöd av de europeiska Natomedlemmarna har visat sig vara i stort sett resultatlösa, vilket gett upphov till en del motdrag i form av bland annat det uttryckliga stödet till Turkiet.