VERUM. Under årets första kalla månader - med snudd på nationellt isdygn - har jag haft tid att fördjupa mig i några texter om trollkonst, magi och häxprocesser. Där omtalas även det trolldomsväsende som i slutet av 1600-talet kom att beröra de två gårdarna Skrompet och Snyrpet i Verums socken.

Gården Skrompet (Brogårdstorp eller Lilla Bygget) i Verums socken som den nu ser ut.

”Stich Ericken” - även kallad Erich Skræder – var vida känd för klokskap
Under 1600-talet fanns i Verums socken en i Skåne vida berömd klok gubbe som hade varit skräddare och därför kallades Sticke-Erik. Han bodde just på Brogårdstorp, som då skrevs ”Skrumptorp”. Hans verkliga namn var Erik Nielssen och hustrun hette Giertrud. Mannen påstods syssla med ”signerier” vilket var en omskrivning för olaglig religiös verksamhet som gick ut på att med magiska metoder och trollformler framkalla eller hindra övernaturliga krafters verkningar.

Sticke-Erik Nielssen blev på 1690-talet inkallad till förhör inför domkapitlet. Han påstod sig kunna återskaffa bortkomna föremål genom uppenbarelse av Kristus och änglarna som om nätterna besökte honom. På frågorna om hur änglarna såg ut svarade han: Fina och vita som ljus. På frågan vad de hade sagt den senaste natten svarades: Han skulle komma inför ett stort råd och få nåd hos Gud och vår herre Jesus Kristus. Protokollet fortsätter: Han måtte upläsa Catchismum och Herrans Bön, dem han temlig confuse (förvirrat) laas (läste).

Efter förhöret hade domkapitlet förehållit honom den stora synd han begått mot Gud, alldenstund de han tagit för änglar och tillbett intet var annat än den lede och fule anden djävulen som sig i ljusens ängel förskapat hade. Han lovade att aldrig befatta sig med signeri utan skulle, om änglarna återkom, säga: Vik bort satan! I Lunds stifts herdaminnen skriver författaren till biografin om prästen Lars Nilsson Opman: Måhända förstörde domkapitlet en enkel människas finaste och dyrbaraste upplevelser.

Gården Mejarpstorp som flyttades från Snyrpet till Hässleholm och har inrymt Kafé Verum

Klockare-Pål använde Wirack, Tändraf och S:t Örjans ört
Denne gubbe var son till klockaren Sören Mickelsön som på 1600-talet bodde i Ristorpet. Denna by kallades på grund av detta även för Jaijnatorpet (dvs Degn-torpet). Klockaren dog 85 år gammal 1677 - alltså född ca 1592. Klockarens son Pål Sörensen kom att verka som en flitigt anlitad klok gubbe. Han var i likhet med Sticke-Erik vida berömd. Pål Sörenssen torde varit född någon gång i början av 1640-talet.

Pål Sörensen hade - efter att ha blivit änkling – någon gång före 1699 flyttat till Mejarpstorp, som kallades Snyrpet i vardagligt tal. Boningslängan till denna gård, som kom att kallas Verumsgården, flyttades i början av 1940-talet till T4-området i Hässleholm och har tidigare fungerat som Kafé Verum. Kvar på den ursprungliga platsen i Mejarp finns nu bara de kraftiga grundmurarna. Till Snyrpet kom ibland behovsökande kunder från avlägsna orter.

Klockare-Pål blev inkallad till rannsakan för signeri och vidskepelse vid en biskopsvisitation i Osby 1702. Förhöret hade förberetts av befallningsmannen Jöns Jönsson som besökt Pål och ”honom i läkekonsten proberat welat”. Det grövsta ”brott” som gick att dokumentera var att han beställt medikamenter efter Niels Mikkelsen Aalborgs lægebog från 1633. Det sägs att han till rökelse nyttjat: Wirack, Tändraf och S:t Örjans ört efter Läkebooken.

Min anfader Bernhard Oelreich i Lund fick 1670 i uppdrag att studera trolldomsväsendet
Jag vill inte undanhålla läsarna det faktum att en av mina förfäder tio generationer bakåt i tiden, prokanslern vid Lund universitet Bernhard Oelreich (1626–1686), hade en del att göra med det svenska häxväsendet. Han fick nämligen år 1670 regeringens uppdrag att undersöka trolldomsväsendet i Dalarna. På resan från Lund till Kopparbergs län åtföljdes han av sin son Johan Oelreich (1653–1700), som sedermera blev kyrkoherde i (Norra) Åsum och Skepparslöv. Bernhard Oelreich var min farmors mormors farmors farmors morfar.

En annan anfader till mig - Håkan Nilsson - föddes på Skromet 1831
Min farmors morfar Håkan Nilsson var gift med Kristina Collin, som var ättling till Bernhard Oelreich. Håkan Nilsson tillhörde den stora Skrompasläkten i Verums socken och föddes 1831 på Skrompet. Den högt belägna platsen med detta namn har även kallats Brogårdstorp eller Lilla Bygget. Många dramatiska händelser kan knytas till personer som bott där genom seklerna. Det lilla skogshemmanet Skrompet ligger åt väster mot Stavshult och tillhör den vidsträckta byn Brogården, som går hela vägen från kyrkbyn vid Vieån mer än 5 km söderut till Boa myr vid gränsen mot Farstorps och Norra Åkarps socknar.