Bilderna är klippta ur en artikel i Kristianstadsbladet 2003-11-22 - en dryg månad efter min 60-årsdag.

VERUM. Alltemellanåt i pauser från allt räknande på medelstilldelningar och reservationer brukar jag vila ögonen på de två musikinstrument som pryder min vägg. Det finns några uppenbara skäl och dessutom antagligen även vissa för mig själv fördolda anledningar till att jag har hängt upp en fiol och ett horn på väggen i mitt kantiga och ibland förskräckande röriga tjänsterum. De speciella omständigheter som lett till att de hänger där de hänger skall inte skildras här. Nej - i stället skall jag ge några kulturhistoriska glimtar från instrumentens brokiga historia och vad de har betytt i vårt språk och för den vardagliga begreppsbildningen.

Många talesätt och ordstäv förknippas med musik och musikinstrument. Betala heter ibland att stå för fiolerna och blir man lurad går man på en blåsning. Skall det gå åt helskotta skall det gå till musik - brukar man ju säga. Med mina väggdekorationer är jag alltid beredd att ackompanjera vid den slutliga undergången.

Violinens historia - att göra något helt öppet i lönn och att därtill ha felat
Med violininstrument avses enligt vår nationalencyklopedi en ”familj av stråkinstrument med en gemensam historia och i princip samma form, konstruktion och spelsätt”. De flesta torde nog hålla med mig om att formen är tilltalande. Det är något mycket sinnligt - för att inte säga kvinnligt skönt - över konturen.

Men i likhet med de flesta av oss människor har fiolen en ganska enkel härstamning. Den är sprungen ur medeltidens fiddlor och liror. Och dessutom som de flesta barn gjord i lönn. Fodralet då? Jo det var ännu mera sett över axeln och alla har väl någon gång känt sig som en fiollåda efter att ha felat. Strängarna var till yttermera visso hämtade från de oskäliga djurens inre och musiken som strömmade ut ur de f-formade ljudhålen vid vardera sidan om stallet nedanför halsen kallades tarmagnäll. Den som trakterade instrumentet kallades strykare - och hölls ofta för att vara en landsstrykare.

Hornet genom tiderna - något en del har i sidan och mest till någon annan
Horn är ”en gemensam benämning på en grupp av blåsinstrument med vissa bestämda egenskaper”. De första instrumenten av denna typ var koniska djurhorn som användes yrkesmässigt vid vallning av kreatur - ofta tillsammans med en skallra. Tänk bara vad ett horn utstrålar av manlighet - och skallran, som kallas ringstav!

Tidigt kom man också att räkna blåsinstrument av elfenben, trä eller snäckor till gruppen horn. På medeltiden indelades blåsinstrumenten i horn (med dov ton) och pipor (med gäll ton). Vem har inte hört talas om Trolle Ljungby horn och pipa som var ute på vift julafton år 1490 och som ännu finns kvar att beskåda på slottet.

I Skandinavien kallas vissa horninstrument för lur - t ex de långa näverlurarna, som blåses av kvinnor! Går ljudet i omvänd riktning kallas hornet alltid för lur. Nuförtiden är lurar något man har i stället för gammaldags öronlappar - och de går under benämningar som ”head-set” eller ”phones”. Hornet är ju trattformat och ställt med den smala ändan nedåt blir instrumentet ett dryckeshorn, vilket får en att tänka på Anna Maria Lenngrens stackars suput Cornelius Tratt - som i livstiden alltid bars hem men till slut ”äntlig bars bort”. Vår tids mest beklämmande person heter Mobil-Phone Tratt.

Till gruppen bygelhorn räknas signalinstrument av typen jakthorn, posthorn och militära signalhorn. Dessa horn har en grundtonig och rätt övertonsfattig klangfärg. Rörprofilen är starkt konisk och klockstycket är utsvängt. Med andra ord ett vackert - och manligt/phalliskt betonat - instrument. Ni hörde rätt ”övertonsfattigt och med en phallisk karaktär”. Jag kan bara erinra om att Freud ansåg att barn i det falliska stadiet bara kände till ett kön - det manliga.

Om manligt och kvinnligt på en arbetsplats
Jag överlåter åt läsaren att fundera vidare på innebörden av de två instrumentens olika karaktär - det kvinnliga och det manliga.