Citronfjäril förekommer på alla platser där värdväxten brakved Frangula alnus växer solexponerat.

Brakved trivs på fuktig mark i alla skogsmiljöer, dock växer den ymnigast i kärr, på fuktiga hedar, längs rinnande vattendrag och vid sjöstränder. I det öppna odlingslandskapet, speciellt på torrare kalkmark, lever fjärilen även på den närstående växten getapel Rhamnus cathartica.

Äggen läggs utspridda ett och ett vid knoppar av brakved eller getapel. Äggutvecklingen tar en vecka. Larven tillväxer och förpuppar sig ofta på en och samma kvist, vilket tar cirka en månad. Puppstadiet varar knappt två veckor. Fjärilen kläcker i juli-augusti, men ingen parning sker förrän efter övervintringen i april-maj.

Framvingarna har svarta spetsar, bakvingarna har en svart fläck i framkanten. Honan har dessutom på framvingarna två runda svarta fläckar och ett svart streck vid bakkanten. Vingbredden är 55 till 65 millimeter.

Larven- kålmasken - är blåaktigt grön med en gulaktig linje längs ryggen och en ytterligare längs vardera sidan. Hela kroppen är täckt med glesa korta hår och tätt beströdd med större och mindre svarta prickar. Den fullvuxna larvens längd uppgår till 35 millimeter.

Puppan är kantig och till färgen grönaktig med svarta prickar. Kålfjärilen har 2 till 3 generationer per år. Ur de övervintrade pupporna framkommer på våren, vanligen i maj månad, fjärilar, som lägger ägg på vilda korsblommiga väter (familjen Brassicacae).

Skrattmås (Chroicocephalus ridibundus) är en fågel som tillhör familjen måsfåglar. Skrattmåsen har invandrat till Skandinavien under de senaste trehundra åren. I början av 1700-talet häckade inte skrattmåsen alls i Sverige.

Fram till 1880-talet häckade den endast i Skåne och på Öland och Gotland. Vid Hornborgasjön och Tåkern häckade den första gången kring mitten av 1890-talet. Idag förekommer arten över stora delar av Sverige, men glesare i Norrlands inland, och inte i fjällen.

Vissa skrattmåsar får sin häckningsdräkt redan i februari, men mer vanligt är att den anläggs under mars månad och att häckningen påbörjas med bobygge i april.

Svavelticka (Laetiporus sulphureus) är en svampart av typen tickor. Den växer på trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kg.

Svampens matvärde har dock varit omdiskuterad, på grund av vissas överkänslighet för svampen. Enstaka förgiftningsfall har också förekommit. Svampen anses i delar av världen vara en av de absolut godaste matsvamparna.

Svaveltickan är som ung klart svavelgul- till orangefärgad, något som givit den dess namn.

Om det är någon generell skillnad mellan svaveltickor plockade i Sverige eller annorstädes, på barrträd eller exempelvis ek, har inte framgått.

Stånds är ett besvärligt ogräs eftersom den innehåller giftiga alkaloider som ger olika förgiftnings­symptom hos djuren.

Stånds (Senecio jacobaea L.) är giftig som färsk planta och som torkad i hö och ensilage. Den blommar från juni till september med gula blommor. Bladen är mörkgröna och flikiga. Växten kan bli cirka en meter hög. Stånds finns framför allt i Sydsverige men även längs norrlands­kusten. Den trivs i näringsfattig mark och finns oftast på sandig, grusig gräsmark och i betesmarker, vägkanter, skogsbryn, vallar och banvallar.