Snok (Natrix natrix), kallas även vattensnok eller vanlig snok. Arten lägger ägg och har en livslängd på 25 till 28 år.

Snoken är ovipar, det vill säga liksom fåglarna lägger den tämligen outvecklade ägg som tar relativt lång tid att kläckas. Honan lägger 15-30 ägg som är omgivna av ett pergamentartat, vitaktigt skal. Äggen läggs på varma ställen, ofta i gödselhögar eller i ansamlingar av ruttnande växtdelar, där den genererade värmen sörjer för att äggen utvecklas under en förhållandevis hög temperatur. Honan tar sedan inte hand om vare sig äggen eller ungarna. Snoken föder vanligtvis en kull per sommar.

Lövgrodan (Hyla arborea) är den enda företrädaren för familjen (Hylidae) i Nordeuropa. I Sverige finns den endast i södra Skåne, och där endast sällsynt.

Den dog ut i östra Skåne på 1940-talet. I Sydskåne har den gått framåt på senare år och togs 2005 bort från svenska rödlistan. I dag beräknas populationen i Skåne vara omkring 30 000 par
Den är gräsgrön på ovansidan, med ett svart, ofta gulkantat streck på sidorna, på undersidan vitaktig. Hannen har brun strupe som kan blåsas upp till en stor boll. Kroppslängden kan uppgå till 5 cm.

Nu presenterar vi Nötväckan som på latin heter Sitta europaea. En fågel som även den finns i våra trakter. Den klättrar obehindrat upp och ned längs stammen, alltid med huvudet  före. Denna knubbiga och bredaxlade atlet är en tuffing på fågelbordet och jagar till och med iväg domherren med sin dolklika näbb.

Nötskrikan som på latin heter Garrulus glandarius har en längd på 34cm och ett vingspann på 54-58 cm.

Den bevakar allt som händer i skogen och flyger runt eventuella fridstörare. Ofta sker detta mestadels ljudlöst glidande eller så sitter den nervöst och svänger på kroppen och sprätter med stjärten. Hjälper inte detta kan den börja skräna oförskämt högljutt.

Den vilda svanen och ödemarkens fågel. Så var dess forna epitet men faktum är att sångsvanen har börjat häcka allt mer i kulturlandskapet.

Till skillnad från knölsvanen flyttar denna ljudligt trumpetande svan oftast i stora flockar, gärna i linje- eller plogformade band vilka ibland kan ses rasta på åker och äng långt från vatten. Sångsvanen lever på växter som den tar under vatten med hjälp av den långa halsen eller som den betar på land. Sångsvanen med sin gula näbb heter på latin Cygnus cygnus.