VERUM. Johan Lundberg (f 1978) författade våren 2010 ett examensarbete som hette: Skånska trähägnader, en studie i konstruktion och historisk utbredning. Uppsatsen är en kandidatuppsats i ämnet landskapsvetenskap vid Högskolan Kristianstad. Under ett praktikarbete hade författaren tagit del av artikeln Skånska gärdesgårdar, ett bidrag till kunskapen om dess former och utbredning från 1925 skriven av markhistorikern och kulturgeografen Mårten Sjöbeck. Artikeln, som var införd i tidskriften RIG utgiven av Föreningen för svensk kulturhistoria, lockade Johan Lundberg att fördjupa sig i ämnet. Han konstaterar i sitt examensarbete att man i norra Göinge fortfarande långt in på 1900-talet kunde påträffa de två ålderdomliga inhägnadstyperna: ”skegäre” och ”oppståndsgäre”. Lundberg skriver att dessa ska ha förekommit i Stoby, Norra Åkarp, Verum och Röke socknar.

Kulturhistorikern och författaren. Mårten Sjöbeck (1886–1976)

Forskaren Mårten Sjöbeck hade vid sina rundresor i Göinge påträffat rikligt med skegärden, vilka han kallade skedgärdesgårdar. Han hade funnit sådana främst i Visseltofta, Loshults, Verums och Farstorps socknar, men även i viss mån i Vittsjö, Örkened, Glimåkra, Hästveda, Hörja, Torup, Matteröd, Brönnestad, Norra Mellby, och Tjörnarp.

Sjöbeck har vid sitt besök i Verum och Visseltofta på 1920-talet även observerat man i dessa socknar hade kvar ett ålderdomligt uttal av gärdestypens namn. Han skriver: … skedgärde, »skegäre». Uttalas med hårt k i Visseltofta och Verums socknar.

I det Sjöbeckska arkivet finns ett foto avsett att illustrera hur ett typiskt skegäre såg ut. Sjöbeck har tagit fotot år 1935 inte långt från Verums kyrka. Ett annat foto visar ett skegäre i Västra Torup från 1924. (Se bilder!)

Skegäre vid Verums kyrka 1935

Skedgärde i Västra Torups socken. Foto: Mårten Sjöbeck 1924.

Sedan återger Sjöbeck även Carl von Linnés beskrivning av gärdesgårdstypen då han i sin Skånska resa hade passerat Marklunda den 17 maj 1749: »Skedgärde voro gjorda på det sättet, att manshöge enestörer sattes i kors utan hank, alternatim med hvarandra, hvarpå emellan hvar stör lades tvänne roder, hvaraf det öfre rodret var gammalt. Enestörarne lutade ock något litet mot rodret.»

Författaren till uppsatsen beskriver hur den gamla gärdestraditionen utplånades när järntråden introducerades i början av 1900-talet: Under 1800-talets sista decennium började järntråden saluföras i Sverige, och efter första världskriget slog även taggtråden som hägnad igenom i Sverige. Under Sjöbecks undersökningar i början på 1920-talet noterar han hur ståltråden gjort sitt intåg i landskapet och helt börjat förändra de traditionella hägnadsmetoderna. Användningen av ståltråd och taggtråd ledde till att hägnadsarbetet snabbt blev effektivare och inte alls lika arbetskrävande som trähägnaderna. Taggtråden blev snabbt mycket billig i inköp och på 1940-talet beräknande man att en traditionell trägärdsgård kostade 40-60 öre per meter att sätta upp medan kostnaden för motsvarande stängsling med taggtråd var hälften så dyrt.