Mossen. Bränntorv eller torvströ? Efter årtusende år av lagring och påfyllnad var torvmossarna en viktig källa för bränsleförsörjningen. Dagens torvmossar började bildas redan före senaste istidens intåg. Klimatet började förändras, liksom i dag och marken blev fattig på syre. Efter hand bröts mossan ner, förmultnade och torv bildades. Beräkningar har utförts som visar att en torvmosse växer cirka en mm i höjd/år.

Detta är den första torvmaskinen i Emmaljunga och kanske i Sverige?

Utan att gå in på tidsåldrar får uppgifterna tas med viss reservation! Vid senaste istidens slut för drygt 10 000 år sen började vattensamlingar, sjöar att sina och mossar bildades på sjöbotten. Sen har dessa mossar växt till från sjöbotten till dagens mossar som fortsätter växa så sakteliga. Mossarnas torv har använts till olika ändamål de senare tusen åren.

Lars Svensson, Lehult idkade det gamla hantverket med torvjärn 1986.

Det var först under Första världskriget som brytningen av torv för uppvärmning tog fart. Det blev ransonering på strängt taget allt, även på ved för uppvärmning. Då var mossarna en tillgång. Det bröts torv från mossarna och stubbar drogs upp för användning till bränsle för uppvärmning. I Emmaljunga startades Statens första Torvskola 1902. Ledare och instruktör för denna skola var Aleph Anrep som hade varit i Ryssland där han inhämtade sina kunskaper. Dessa erfarenheter tog har med sig till Emmaljunga och startade torvskolan. Detta var det allra första torvskolan i Sverige och kanske i hela Skandinaven. Senare flyttade torvskolan till Markaryd. Då började den industriella verksamheten på torvmossen. Den allra första torvmaskinen i Emmaljunga finns bevarad samt restaurerad för påseende. Denna torvmaskin finns vid tidigare bensinmacken i Emmaljunga där vägvisning finns. Bilväg finns fram till maskinen som finns vid den allra första mossen med torvupptagningen i Emmaljunga.

T v Nisse hugger av torven mellan lapparna, ”Lappapågen” Bert-Åke för in lapparna under munstycket.

Dåtidens arbete på torvmossarna var verkligen arbetskrävande. Mossen grävdes fram där de översta decimeterna kasserades då de inte hunnit förmultna. Ett antal torvgrävare tog sig allt djupare ner i lagret av torv. Det kunde vara fem meter ner innan sjöbotten påträffades. Då var det mest aktuellt med bränntorv i kristiden. Den översta delen var mer strötorv då den inte förmultnat. De av grävarna utskurna torvblocken, upp till 30-40 cm i fyrkant lastades i en elevator för transport upp till kvarnen. Där maldes torven och pressades ut i munstycke. Där fanns lappapåg- eller tös som efter hand matade in lappen (brädan) under utpressade torven.

Då och då hände det stopp i kvarnen.

Med hjälp av en lapp blev det åter torv i munstycket. Vid epokens början lastades dessa lappar på en vagn som drogs/fördes till plats för torkning på mossen. I bästa fall kunde dessa vagnar transporteras på räls (mossaspår) med en fotogenmotor som kraftkälla. Utvecklingen fortsatte och lapparna transporteras ut på fälten via linbana. Där fanns ”tipparna” som tog hand om lappen för placering av torven på mossen. Returlinan tog lappen tillbaka till maskinen för ”återbruk” till nästa torv som pressades ut ur munstycket.

Lapparna med torv tas om hand av bland annat Orvar Olofson.

Då tippen var full skulle ångmaskinen eller elmotorn samt linbanan flyttas till nästa anhalt. Skrivaren av detta kåseri har arbetat på mossarna i Stensmyr samt Hårsjö fram till början av 1950 talet. Enbart inom Vittsjö socken fanns minst fem platser med maskiner för upptagning av torv.

Viktor Larsson är nöjd med resultatet på Hårsjö mosse.

Efter hand minskade användningen av torv som uppvärmning. Numera används mossarna, främst i Emmaljunga till näringsberikad torvmull till trädgårdar och mindre odlingsytor.

Skärmtak som fanns vid Lehultmosse, utmed Hårsjövägen