Author Listing

Välslipade minnen…..

Att praktiskt taget födas med en lie i hand kan skapa både mardrömmar och flera välslipade minnen. Vår gård låg vid den grusade landsvägen mellan Dalsland och Bohuslän. Detta innebar att vi hade närmare en kilometer på varje sida av den att sköta om.

De värsta minnena kommer nog från allt slipande, som mestadels uppstod då trafiken spred sitt vägdamm över dikesgräset. Oftast passade vi på att slå ner gräset efter en regnskur.

Vår handdrivna slipsten gjorde min bror och jag både trötta och slitna, särskilt när såttermaskins knivarna och likadant när självbindarens knivar skulle vässas.

Vi hade nog lite mardrömmar långt efter skördetiderna.

Vår ”husläkare” Fortsättning följer här på vad som kunde hända på vägen eller vid sidan av den.

När far blev sjuk och telefon som fanns endast i butiken åttahundra meter bort, fick mor cykla dit och genom butikägaren kalla på alltiallo läkaren.

Efter en timme kom han gående med läkarväskan i hand. Det visade sig att han hamnat i diket en bit bort vid ett litet skogsparti kallat "kärleksborgen".

Undersökningen gick bra, men för mor blev det dags att sela en häst och med lämplig vagn dra upp "tand" och husläkaren på vägen igen.

Man kan nog säga att det hänt en hel del på åttio år.

Folktandvård på 1940-50 talet

Född 1937 och senare utrustad med mjölktänder, som efterhand ersattes av ordinarie garnityr.

I Dalsland på den tiden fanns egentligen ingen tandvård alls. Det var oftast provinsialläkaren på orten som skötte om problemen. Dennes jobb bestod i stort sett i att dra ut den värkande tanden.

På min ort var min läkare en kraftig "rödblommig" person. Han använde sällan tång eller bedövning, han bad bara om full insyn i munnen och vips var den ömma tanden ute. Tack vare hans välutvecklade högertumme var det hela fixat på nolltid.

Ett minne av flera som dock inte skapat tandläkarskräck hos undertecknad.

Väg 117

Det finns vägar som fått öknamn efter olyckor eller de som orsakat en sådan.

Väg 117 mellan Markaryd och Hässleholm är inte utsatt för något sånt. Olyckorna har märkligt nog varit få.

Men om ett öknamn skulle komma på tal vid ett eventuellt "väg dop”. "Via Dolorosa"är lidandets väg visserligen hämtat från bibeln men skulle och borde bli aktuellt.

Ett par exempel är den otroliga långtradartrafiken genom tätorterna. Här i Emmaljunga har trafiken en mycket jämn hastighet, fast ingen av de föreskrivna 30, 50, 70, 80 utan i stort troligen 90 kilometer.

I Vittsjö med två järnvägsövergångar och trafiken på huvudgatan hör även den till den ”lidande vägens” avigsidor och kan säkert framkalla skador på hörseln.

Hela lidandet skulle försvinna om långtradarna omdirigerades. Enkel sak, och få skador för handel och resande.

Handartros

För några månader sedan och efter diverse plågor, av och till började mina händer känna viss okänslighet.

Värst var det och fortfarande är det nattetid, då och då precis som om händerna skulle ta eld.

I min enfald trodde jag de behövde mer värme, men efter sjuktransport till Hässleholms lasarett och undersökning där konstaterades att smärtorna kom från handartros.

När jag berättade för sköterskan om hur jag behandlat mina plågor så visste hon inte om hon skulle skratta eller gråta. Värme är totalt fel, en ishink är det enda som hjälper och även detta endast för stunden, var hennes upplysning. Operation ej aktuell för närvarande.

Det finns ett talesätt ”händerna på täcket" detta, tillsammans med att spola dem med kallt vatten innan sänggåendet räddar det mesta av sömnen. Dagtid är det betydligt enklare.

Oväntat men roligt besök

Efter en varm söndag stod dörren till uterum och terrass öppna. Själv satt jag vid datorn jobbade, Vickan låg och sov i sin säng.

Bak min rygg hördes plötsligt ett mycket egendomligt ljud. Lät som någon raspade på golvet. Hjälp är det en råtta som kommit in. Jag vände mig om och såg en söt liten duva på hallgolvet. Den lade huvudet svagt åt sidan och tittade helt orädd på mig.

Jag snurrade på min kontorsstol böjde mig sakta framåt mot duvan. Jag var så nära som dryga metern, och började prata lite tyst med den. Den stod helt stilla och bara tittade på mig. Först när jag sakta reste mig vände sig duvan lite makligt och började promenera utan brådska framför mig. För att försöka styra den lille krabaten gick jag lite i sicksack bakom den. Den verkade faktiskt nyfiken på den obekanta omgivningen och stannade flera gånger för att studera saker i omgivningen.

Helt plötsligt var den på väg in i ett annat rum, men jag lyckades få den att ändra riktning. Så fortsatte vi genom hallen, den verkade sen fortsätta ut mot köket, jag bockade mig ner och petade lite på duvans högersida varpå den spatserade åt vänster nu i riktning mot uterummet.

Väl i uterummet var det lugnt för min del. Tidigare var jag lite rädd att Vicky skulle komma och skrämma den, därför stängde jag nu dörren in mot huset.

Efter att ha studerat den nyfikna duvan såg jag att den var ringmärkt på båda benen. Nu förstod jag att det nog var en tamduva och det troligen var därför som den inte var ett dugg rädd för människor.

Efter ”pratstund” i några minuter visade jag duvan den öppna dörren mot altanen och trädgården. Utan någon brådska spatserade den ut på altanen för att där fortsätta sin upptäcktsresa. Duvan fortsatte sedan ut på gräsmattan i samma lugna tempo. Efter några minuter flög den sin väg.

Då den flugit iväg kom jag på, -jag borde naturligtvis bjudit den lilla duvan på något gott som belöning för det trevliga besöket..

Hoppas den kommer den på återbesök.

Det bor en padda på vår altan!

Paddor är skygga och visar sig inte gärna, om de inte är ute och går förstås!

Första gången jag såg den, höll jag på att plantera om blommor. Ur en öppnad jordsäck grävde jag med en plastkruka upp ny jord till den nya plantan. Jorden var väl packad, så jag fick ta i ordentligt. Plötsligt började jorden röra sig, precis där jag grävt! Den rörde sig väldigt försiktigt, men många tankar for genom huvudet. Vad är det här? En orm, eller en mus?
Vågar jag peta lite lätt för att få se vad det är? Försiktigt rörde jag jorden bredvid rörelsen och en stor jordig padda uppenbarade sig!

Paddan tog sig upp på jordsäcken och ner på altangolvet. Där gick den åt "fel" håll. Med en handskklädd hand tog jag försiktigt paddan till ett tryggare och fuktigare ställe.

Tanken for genom mitt huvud än en gång; Kan det bli en prins om jag pussar den?
Jag avstod med visshet om att jag redan hade min prins och dessutom var denna padda väldigt jordig.

Idag visade sig paddan igen men kröp genast ner under altangolvet när den fick syn på mig!

Paddor lär kunna bli 40 år gamla, så ännu har jag chans, om jag nu skulle ändra mig!

Längtade till Köpenhamn…

Och ja då tågen gick enligt tidtabell. En dag som vi skulle njuta av Köpenhamn och bara strosa runt .

Det var många fler turister än vi som kommit på samma ide så vägen från Huvudbangården till Rådhusplatsen tog sin lilla tid. Vi passerade både Tivoli köerna och Pride festival. Inte lätt att strosa snarare trängas.
Mot Ströget och redan i början bestämde vi att det nog var läge för fika. Roligare att sitta och titta på folk än att brottas med dem. Stegen gick mot La Glace och naturligtvis danska wienerbröd.

Det fanns många andra goda bakverk .Bara att välja.