Fast de undrar förstås vad som har hänt - om det möjligen ligger något brott bakom försvinnandet - eller om han självmant bestämt sig för att s a s skudda dammet av fötterna.
(När en moraliskt så pass ofullgången myndighetsperson som stadsfiskalen - begiven på brudar och sprit och ekonomiskt både lurig och lättsinnig - plötsligt är helt väck, kan man naturligtvis misstänka vad som helst.) En viss redaktör Hallman på Österköpings-Bladet får så småningom den nog så pinsamma sanningen bakom försvinnandet klar för sig, men väljer, (hör och häpna), att, med tanke på den bortkomnes ställning i staden, ligga lågt med vad han vet – att helt enkelt hålla tyst.
Faktum är att han faller undan för hot.
(En lokaltidningsjournalist – en representant för den “tredje statsmakten” om man så vill – som skyddar en av de offentligt anställda makthavare han är satt att granska - sådant kan nog bara hända i litteraturens underbara värld ...)
Detta om detta.
Vad man annars kan säga är väl att den mångårige styrelseledamoten av Vilhelm Moberg-Sällskapet, Carl-Hyltén-Cavallius, har valt ut texterna till den här novellsamlingen på ett sådant sätt att Moberg närmast framstår som en “rolig” författare - en humorist - och det är verkligen roligt att få stifta lite närmare bekantskap med en sida av denne gigant som man väl annars inte så ofta stöter på. (Även om vi väl lite till mans och kvinns har småskrattat åt “Änkeman Jarl” och hans bröllopsbesvär.)
Ett undantag från humorn och småtrevligheten finner man dock i titelnovellen, “Syn om natten”!
Här är allvaret påtagligt och tonfallet ett annat - och det är säkerligen den av berättelserna som stannar kvar längst hos läsaren. (
Det är förresten just denna berättelse som aldrig publicerades i någon veckotidning – som aldrig var tänkt att ges ut i något annat än bokform.)
Men, alltså:
Gillar man Vilhelm Moberg skall man absolut läsa de 15 rätt korta noveller den här boken innehåller.
Gillar man inte Vilhelm Moberg kan man gott läsa dem ändå ...
Tänk på bibliotekets utlåningsstatistik.
