Skåningar veta, och skåningar tro,
att ej under sol och måne
det finns en fläck, där människor bo,
så härlig och ljuv som Skåne.
Evart de slungas av ödets vind,
biltoga konungar like,
den färgas högt, deras lugna kind,
när de minns sitt konungarike.

Alla, som komma från Skånes lann,
tala med skånska tungor:
skratta -- ett skratt gör gott iblann
i glopars trånga lungor!
Skratta åt ropen ur slättens jord:
slätten känner ej svedan!
Skratta åt våra skånska ord --
bara ni lyda dem sedan!

Alla som komma från Skånes lann,
breda i ryggen och näven,
skorra och skryta som ingen ann,
men skryta i gärningen även.
Ni, som stå där som altarljus
stumma och bleka och blyga,
fast blott människor gäller ert krus:
bland människor äro vi dryga!

Bland människor vika vi ej en tum
varken för bön eller dunder:
vi äro ej bara en böljas skum,
vi äro böljan därunder.
Vi äro ej mer en kuvad provins
i Mälarherrarnas lydno.
Vi äro ej mer en förtrollad prins,
men prinsen i dess prydno.

Skåningar alla i Skånes lann,
när jag minns den skånska våren, 
hur nyckfull trolsk, hur yppigt grann--
då blöda de dolda såren,
då blöda de efter dig, mitt lann,
mitt lann av mjölk och honung--
väl gläds jag att heta svensk iblann,
men jag yvs att vara skåning!