Beklämd gick jag ut,
allt tycktes ha förlorat sitt ansikte
allt slätats ut i vitt
och jag märkte
att även själen tagit avstånd,
den dagen grät av smärta
instängd i ett trångt synfält
av svårmod
näst intill utplåning.

Jag ville återkalla
och viskande bönfalla
ut mot töcknet,
giv mej lite tid och rum
och ljus
och ett ord till förklaring
när livet framstår som
obegripligt.