Gråhäger, ibland bara kallad häger, (Ardea cinerea) tillhör familjen häger inom ordningen pelikanfåglar.

Hägern bygger bo i höga träd, helst bokar eller almar i skogsmark, vid insjöar och havsvikar med bräckt vatten.

Gråhägern häckar i kolonier ibland på upp till 50–100 par. Bona är glest byggda av grenar och kvistar, på ovansidan fodrade med gräs och hår. Den lever monogamt. Honan lägger en kull om året med i genomsnitt 3-5 ägg, ibland så många som 10, vilka är blåaktigt gröna, utan fläckar. Ruvningen pågår mellan 25 och 28 dygn och när äggen är kläckta tar båda föräldrar hand om ungarna i cirka 42–45 dygn tills de är flygga.

Stånds innehåller alkaloider, som är giftiga för många djur. Statens veterinärmedicinska anstalt klassificerar stånds som en mycket giftig växt och potentiellt farlig för betande djur. Djur undviker vanligen färsk stånds på grund av dess beska smak och dödsfall är därför mycket ovanliga, men de kan få i sig växten om den finns inblandad i ensilage eller hö. När växten torkar försvinner den beska smaken och då är risken större att hästen äter den, men gifterna finns fortfarande kvar.

När alkaloiderna i plantan bryts ner bildas pyrrolier, vilka kan orsaka allvarliga leverskador. Vid lindrigare skador kan djuren återhämta sig, men svårare skador kan vara bestående och även leda till döden.

Dödlig dos för hästar har uppskattats till omkring 5–20 procent av kroppsvikten och förgiftning runt fem procent. Kalvar beräknas insjukna inom fem till sex veckor om de äter 100 gram stånds per dag.

Symptom
De första tecknen på förgiftning kan dröja från några dagar vid stora intag av stånds till flera veckor eller månader. Ett tidigt symptom på förgiftning är förlorad aptit och djuren kan även se utmärglade ut. Senare symptom innefattar bland annat buksmärtor, diarré och svår förstoppning samt snabb svag puls, ljuskänslighet och vacklande gång.

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett.

De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna.

På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena. Under bakkroppen bär honan sina ägg, eller rom. Kräftor andas med gälar. Blodet hos kräftor har en blåaktig färg eftersom syret transporteras genom att det binds till hemocyanin.
Kräftor tillagas vanligen genom att kokas levande. Skalets färg växlar då från gul, brun eller svart till kraftigt röd.

Strandskata är en vadarefågel inom familjen strandskator och den mest spridda arten av strandskata inom sin familj.

Vid kusten lever den främst av musslor, medan mask utgör huvudföda längre inåt land. Den öppnar större musslor med näbben på två olika sätt men en individ använder alltid samma teknik, som den lär sig av sina föräldrar och förbättrar genom övning.

Strandskatan häckar även vid de stora sjöarnas stränder och på de största öarna även ganska långt från stranden. För att vara en vadare simmar strandskatan ganska väl. Smärre grupper har observerats simmande långt från fastlandet. Troligtvis vilar dessa fåglar vid högvatten och under mörka nätter på vattnet.

Tistelfjäril, Vanessa cardui, är en fjärilsart i familjen praktfjärilar, Nymphalidae.

Fjärilen har en vingbredd på 51–62 mm och är ljusbrun med svarta fläckar samt vita fläckar nära framvingens spets. Det är en utpräglad migrant som i Europa under våren vandrar norrut från medelhavsområdet, och är känd för sin förmåga att förflytta sig över långa avstånd.

Tistelfjärilen lägger ovala, ljusgröna ägg (som senare blir mer grågröna) på tistlar och nässlor, där larven lever mellan sammanspunna blad. Den nya generationen flyger på sensommaren och tillsammans med nya invandrare kan den ibland uppträda talrikt.