Bofink är en liten tätting som tillhör familjen finkar.

Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.

Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel.

Skärfläcka är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar. Den är mycket karakteristisk med sin svartvita dräkt, långa blågrå ben och likaså blågrå, tydligt uppåtsvängd näbb. Olikt de flesta andra vadare kan den simma.

De unga fåglarna har en mindre kontrastrik fjäderdräkt, med mattbrunt istället för svart och det vita finvattrat eller brunsjaskigt.

Skärfläckan häckar i södra Sverige i Halland, Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland. Den ses endast sällsynt norr om häckningsområdet. Fågeln flyttar från juli till början av september till övervintringsområdena i västra Frankrike, södra Portugal och sydvästra Spanien och återkommer i slutet av mars till början av april.

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige.

I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Vildsvin (Sus scrofa) är ett partåigt hovdjur vars ursprungliga utbredningsområde sträckte sig från västra Europa till Sydostasien.

En könsmogen hane kallas galt (äldre benämning orne) och är mellan 150 och 180 centimeter lång och 70 till 100 centimeter hög. Till längden ska läggas en omkring 25 centimeter lång svans. Den könsmogna honan kallas sugga och är betydligt mindre än hanen. Galten väger upp till 225 kilogram medan suggan väger mellan 70 och 140 kilogram; det förekommer dock mindre suggor med blott en vikt på 40–50 kilogram. En hona som ännu inte fött några kultingar kallas gylta.

Vildsvinets borst är mörkgrå till brunsvart och båda könen har uppåtböjda betar – galtarnas är avsevärt större än suggans. Vildsvinet har ganska dålig syn men god hörsel och ett extremt bra luktsinne. Svinen kan känna vissa lukter på 8 till 11 kilometers håll.

Havsörnen är en mycket stor rovfågel med ett vingspann på 190–240 cm, en längd på 76–94 cm och en ungefärlig vikt på 3,5–7 kg (honor är i genomsnitt ett drygt kilo tyngre än hanar). Som hos de flesta rovfåglar är honan större än hanen. Svenska havsörnar kan vintertid flytta söderut så långt som till Mellaneuropa, men kan också flytta kortare sträckor eller stanna kvar vid häckningsområdet.

Havsörnens bo är mycket stort och tungt och används år efter år av samma par. Det placeras ofta i träd men kan också byggas på en klippavsats. Det kräver lämpliga grova träd i häckningsområdet, endast tallar som är minst 100 år gamla är lämpliga. Ett bo väger ca 500 kg, det är svårt att tro men om man tittar närmare på vad de byggs av så är det inte alls så konstigt.

Havsörnen lägger oftast två- tre ägg som till storleken i genomsnitt mäter 75 x 57 mm och har en vikt på 120 gram och är därmed mindre än kungsörnens ägg. Paret ruvar mellan 35 och 45 dygn och tar sedan gemensamt hand om ungarna som är flygfärdiga efter cirka 70 dygn.

Havsörnar kan leva runt 40 år, men blir oftast inte äldre än 15 i frihet.