Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel som ursprungligen bara fanns i södra Asien, men som introducerats till många platser runt om i världen, däribland Europa, där den på många håll har förvildats. Först infördes fasanen till slottsmiljöer, men har sedan förvildats och stora delar av populationen kategoriseras idag som spontant förekommande av SOF (Sveriges Ornitologiska Förening).

I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och i norr, främst utmed Östersjökusten. Enligt SOF kategoriseras den förvildade populationen förekomma så långt norrut som till Medelpad men den observeras ända upp till Norrbotten, men de senare kategoriseras inte som förvildade eller spontana utan härstammar från utplanterade individer.Fasanen är inte anpassad för snörika vintrar.

Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) är en fågel som tillhör familjen flugsnappare.

Svartvit flugsnapparen är en 14 cm lång fågel med ett vingspann på 22 till 24 cm och vikten 12–18 gram. Näbben är kort och bred. Fjäderdräkten är mönstrad i svart och vitt eller brunt och vitt. Hanen är på våren svart eller brun på ovansidan med vita fält på vingarna, pannan och de yttre stjärtpennorna. Undersidan är vit. Honan är istället brun på ovansidan men saknar den vita fläcken i pannan.

Större hackspett (Dendrocopos major) är en fågelart inom familjen hackspettar.

Den känns igen på de två avlånga vita skulderfläckarna och den röda undergumpen. Längden är 23–25 cm och vingspannet 34–39 cm. Den väger ungefär 80 gram.

Fullvuxna hanar har svart hjässa med en röd fläck i nacken medan fullvuxna honor saknar rött på huvudet. Ungarna har röd hjässa precis som mindre hackspett.

Bohålet hackas ut i en lövträdsstam, i såväl friska som murkna träd av t.ex. asp, al, björk eller ek, mindre ofta i barrträd. Övergivna bohål övertas gärna av stare eller vissa andra hålhäckare. Den kan även häcka i holk.

Bålgeting (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den bygger sitt bo främst i ihåliga ekar och andra lövträd, men kan också bo i människors byggnader. Den äter större och mindre insekter, och tillfredsställer sitt sockerbehov främst genom att dricka sav från lövträd.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, hanarna 21–28 millimeter och arbetarna 18–24 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar. Honorna (drottningarna och arbetarna) har gadd.

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stora som ett människohuvud. Boet tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar. Det händer även att boet byggs inomhus. Om ett samhälle växer sig stort (upp till 400 individer) kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande. Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs. Försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.

Rysk blåstjärna (Scilla siberica) är en art i familjen Sparrisväxter.

Den kan bli upp till två decimeter hög och blommar tidigt på våren med klarblå eller blåvioletta blommor med blå ståndarknapp.

Rysk blåstjärna kommer ursprungligen från södra Ryssland och Mellanöstern men odlas i många trädgårdar varifrån den har förvildats exempelvis till närliggande parker och vägkanter. Den kallas ofta för Scilla.

Den kan planteras i gräsmattan och genom att den lätt förökar sig så kan den vid blomningstid bilda en blå matta. Efter blomningen försvinner blomman. De trivs bäst i fuktig miljö i väldränerad jord och tål kyla bra.