Strandskata är en vadarefågel inom familjen strandskator och den mest spridda arten av strandskata inom sin familj.

Vid kusten lever den främst av musslor, medan mask utgör huvudföda längre inåt land. Den öppnar större musslor med näbben på två olika sätt men en individ använder alltid samma teknik, som den lär sig av sina föräldrar och förbättrar genom övning.

Strandskatan häckar även vid de stora sjöarnas stränder och på de största öarna även ganska långt från stranden. För att vara en vadare simmar strandskatan ganska väl. Smärre grupper har observerats simmande långt från fastlandet. Troligtvis vilar dessa fåglar vid högvatten och under mörka nätter på vattnet.

Rödhaken är en liten, knubbig tätting, omkring 12,5–14 centimeter lång, med stort huvud och kort stjärt. Den har orangerött bröst och ansikte inramat med grå till brun ovansida och vitaktig buk. Könens fjäderdräkter är lika.

Rödhake- hanar är kända för sitt mycket aggressiva revirbeteende. De attackerar skoningslöst andra hanar som befinner sig i reviret och har även observerats attackera andra små fåglar utan synbar provokation. Sådana attacker leder ibland till dödsfall, vilket kan resultera i upp till 10% av dödsfallen bland adulta rödhakar i vissa områden.

På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande.

Fälthare (Lepus europaeus) är en art av hare som tillhör familjen Harar och kaniner.

Fältharen har en längd på runt 50–70 centimeter exklusive svansen, som är 10 centimeter lång. Dess öron är längre än skogsharens. Kroppsfärgen är gråaktigt till gulaktigt brun och undre kroppsdelarna är vita. Ett tydligt särdrag som skiljer fältharen från skogsharen är svansens svarta översida. Under vinterhalvåret inträder ingen eller obetydlig färgförändring. Det kan finnas vita ställen på huvudets sidor och på öronen nära huvudet. Dessutom kan stjärten vara mera gråaktig. Fältharen väger 3–5 kg och i genomsnitt 3,8 kg.

Ekorre (Sciurus vulgaris), även känd som Röd Ekorre.

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun.

Gröngöling är en fågel inom familjen hackspettar.

Den dagaktiva gröngölingen befinner sig ofta på marken, till skillnad från de flesta andra hackspettar och dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin cirka 10 cm långa hullingförsedda tunga.

I Sverige är den vanlig upp till Värmland och Gästrikland. Den häckar på norra Öland men inte på den södra delen. Arten har observerats i alla Sveriges landskap utom på Gotland.

Gröngölingen föredrar halvöppna landskap med vidsträckt äldre skog, framför allt skogsbryn, skogsdungar på fält, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora träd bevuxna trädgårdar. I större skogsområden förekommer den bara i starkt upplysta områden, på skogsängar och i större gläntor. Arten visar en stark förkärlek för lövskog, och i vidsträckta barrskogar kan den i stor utsträckning vara mycket sällsynt eller saknas helt. Gröngölingen häckar i lövskog och särskilt i områden med stora gläntor och öppnare landskap med enstaka träd eller dungar.