Ägretthäger (Ardea alba) är en fågel som tillhör familjen hägrar (Ardeidae).

Ägretthägern är en stor fågel, jämnlång med gråhägern (Ardea cinerea) med sina 85–100 cm, men smalare, mer långhalsad och med ett något mindre vingspann, 143–169 cm och en vikt på 950 gram.

Den flyger långsamt med tillbakadragen hals, liksom hägrar i allmänhet. Dess fjäderdräkt är helt vit. Hos icke-häckande fåglar är färgen på näbben gul, ibland med mörk näbbspets, det fjäderlösa hudpartiet vid näbbroten och runt ögat är olivgult och benen är svarta med bara en gulaktig ton högst upp på tibia. Iris är gul.I häckningsdräkt ändras färgen på näbb, ben, och det fjäderlösa hudpartiet vid näbbroten och den får också förlängda bröst- och ryggfjädrar som kallas ägretter. Häckningsdräkten skiljer sig mellan de olika underarterna.

Ägretthägern söker föda i grunt vatten eller torrare områden och tar fiskar, grodor eller insekter med sin långa vassa näbb. Ofta väntar den orörlig på sitt byte eller följer det långsamt.

Den är ofta lätt att få syn på. Ägretthägern häckar i kolonier nära stora sjöar med vass eller andra vidsträckta våtmarker.

Stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) är en stor fink med mycket kraftig näbb.

Stenknäcken är en ganska stor och kraftig fink med en kroppslängd på 18–19 centimeter och vikt på cirka 50– 60 gram. Den har en mycket kraftig trekantig näbb, stort huvud, tjurnacke och kort stjärt.

Stenknäcken är brun på ovansidan och askgrå med rostbrun anstrykning på undersidan. Stjärten och vingpennorna är svarta, men honan har ett grått stråk längs armpennorna, vilket är enda synliga skillnaden mellan könen. I flykten syns tydligt ett vitt vingband, även på undersidan, på de i övrigt metallglänsande blåsvarta vingarna. På sommaren är näbben blåsvart medan den är benvit eller blekt gulbrun på vintern.

Gråsparv (Passer domesticus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar.

Gråsparven uppträder i större delen av Sverige, utom i fjälltrakterna. Den var tidigare mer vanligt förekommande men efter att jordbruksarealerna minskat i Sverige under senare delen av 1900-talet har gråsparvens antal gått ner, men uppgår ändå till ungefär 1 miljon individer.

När ungarna kläckts värms de av båda föräldrarna och utfodras till en början framför allt med sönderdelade insekter, senare även i ökande andel med frön. Under de första dagarna sväljer föräldrarna ungarnas avföring, medan de därefter flyttar den upp till 20 meter bort från boet. Om båda föräldrarna går förlorade infinner sig genom ungarnas intensiva tiggläten oftast ställföreträdare från grannskapet, vilka utfodrar ungarna tills de är självständiga.

Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor.

Nötväckorna lever parvis eller i mycket små sällskap i skog, helst där höga träd är blandade med lägre, men kommer också fram till bostadsområden.

Den är flitigt i rörelse och håller sig gärna nära andra fåglar, framför allt mesar och trädkrypare, som den börjar stryka omkring med under hösten.

Nötväckan klättrar bra uppåt, nedåt och åt sidorna. Bland fåglar i Sverige är den ensam om att kunna klättra och t o m hoppa nedåt med huvudet före – ett bra kännetecken.

Bofink (Fringilla coelebs) är en liten tätting som tillhör familjen finkar.

Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten. Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande.

Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel.