Järnsparv (Prunella modularis) är en liten tätting i familjen järnsparvar.

Järnsparven håller sig ofta dold i buskage och liknande. Den observeras oftast främst på sången då den också tenderar att sitt mer synligt. Locklätet är ett tunt, högt "tih", den snabba, enkla högfrekventa sången är silvrigt klirrande och kan påminna om kungsfågelns.

Järnsparven häckar i skogsmarker, trädgårdar, parker och fjällskog, ofta i habitat med unga granar, täta buskage och snår. Födan består på sommaren av insekter som små skalbaggar, larver och puppor, samt spindlar och daggmaskar. På vintern äter den även bär och frön. Järnsparven blir könsmogen efter ett år. Boet byggs av honan och placeras lågt över marken gömt i täta snår. Det består av en skål av strån som täcks med mossa och som fodras med hår, björnmossa och fjädrar. Arten uppvisar ett promiskuöst häckningssystem och det förekommer att den genomför två häckningar per år, i april och i juni.

VITTSJÖ. Var som vanligt ute på min fotorunda. Nu när det har varit så milt så börjar många vårblommor att blomma.

Den blomma jag tänker på är blåsippan, den blommade i solen utmed min vandring.

Lite mer om blåsippan
Blåsippa blommar under april maj, före de flesta andra vårblommor. Redan under snösmältningen kan den börja öppna sina varmt mörkblå kalkar.

Rötterna kan fortleva i flera hundra år. Blåsippan är fridlyst i hela Sverige och får inte plockas kommersiellt för försäljning, den får inte heller grävas upp. Man får inte plocka blåsippor alls i Hallands, Skåne, Stockholms, Västerbottens och delar av Västra Götalands län. Man får inte heller på något annat sätt skada växten.

Blåsippa växer på torr skogsmark, mest i lövskogar, igenvuxna lövängar och i granblandskogar.

Ormvråk (Buteo buteo) är en medelstor hökfågel.


Ormvråkens fjäderdräkt är mycket variabel vad gäller färg. Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket. Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt.

Ormvråken bygger ett plattformslikt bo, som ofta mäter cirka en meter i diameter. Det placeras i ett större träd, oftast gran och honan lägger i april–maj två till fyra ägg. Ormvråksparet ruvar sedan äggen gemensamt i 33– 38 dygn och tar sedan hand om ungarna tillsammans. Ungarna är flygfärdiga efter 45–55 dygn.

Om det råder brist på föda, kan precis som hos många andra rovfåglar, den svagaste ungen dödas, för att fungera som föda åt den starkare ungen.

Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor.

Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea.

Sången är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton. Ett annat ljud som turkduvan gör är att den utstöter ett hest ljud i flykten.

Turkduvan uppträder främst i tätorter, gärna med äldre villabebyggelse men förekommer också i mindre samhällen och vid ansamlingar av gårdar. Den föredrar lummiga trädgårdar, parker och alléer med högvuxna äldre träd, gärna ädelgran, alm och liknande.

Sidensvans (Bombycilla garrulus) är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid kan den observeras i stora flockar längre söderut.

Sidensvansen är stor som en stare men upplevs större då den har en kompakt kropp med tjock hals och stort huvud. Den är 18-21 cm lång, har ett vingspann på 32-36 cm och väger ca 60 gram.Sidensvansen är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom vardera ögat och gul stjärtspets. Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och fin, bildar på huvudet en mycket lång tofs. Sidensvansen har en kort, vid roten nedtryckt, näbb. Vingarna är långa och spetsiga. Tarsens framsida har tydligt åtskilda sköldar. Vingarnas armpennor, ibland också stjärtpennorna, har lackröda pergamentartade bihang.

Den har ett mycket karaktäristiskt läte som ofta hörs från överflygande flockar. Lätet beskrivs som ett plingande av silverklockor.