Hålnunneört är en flerårig ört som har en ihålig, knölformad jordstam.

Stjälken kan bli upp till tre decimeter hög och saknar fjäll vid basen. Bladen är ganska stora, grågröna och upprepat flikiga.

Hålnunneört blommar från april till juni med rosaröda eller vita blommor som sitter i mångblommiga klasar. Blommornas stödblad är äggrunda och har helbräddad kant. Sporren är böjd i spetsen. Hålnunneört brukar i floror endast skiljas från släktets andra arter på sin ihåliga stamknöl, men den avviker tydligt i utseende och ger vanligen ett praktfullare intryck än de övriga.

Stare (Sturnus vulgaris) är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar.

Staren bygger ett slarvigt bo i en naturlig eller konstgjord håla, och lägger vanligtvis 5–6 ljusblå ägg. Äggen kläcks efter två veckor och ungarna stannar i boet i ytterligare tre veckor. Arten är allätare, och lever av en mängd olika ryggradslösa djur men även frön, frukt och bär.

När de juvenila fåglarna genomför sin första ruggning i slutet av juli till september till första vinterdräkt ruggas först kroppsfjädrarna till svarta fjädrar med vita prickar. Sist ruggas fjädrarna på huvudet och vingar, vilket gör att man under denna period lätt kan urskilja dessa ungfåglar med kvardröjande matt brunt huvud.

Knipa är en andfågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Hanen i praktdräkt har en svartvit dräkt och ett skimrande grönsvart huvud med en stor vit fläck mellan näbben och ögat.

Under sommaren anlägger hanen en eklipsdräkt då den liknar honan, men har mörkare brunt huvud och ofta med delar av praktdräkten på vingarna.

Knipan häckar vid floder, sjöar och våtmarker. Vintertid förekommer den vid isfria floder, sjöar och utmed kusten i alltifrån par till större flockar. Häckningen inleds tidig vår med att hanarna spelar.

Svalört (Ranunculus ficaria) är en art i familjen ranunkelväxter.

Svalört trivs i fuktig, mullrik, svagt beskuggad mark. Precis som många andra arter i ranunkelsläktet (Ranunculus) innehåller svalörten svaga koncentrationer av det giftiga ämnet Protoanemonin., en lättflyktig olja, som avsöndras om någon växtdel bryts. Om den kommer i kontakt med hud eller slemhinnor orsakas sveda och klåda, i värsta fall även blåsor.

Förr i tiden samlade man in svalört, och använde rotknölarna mot fikonvårtor på nötkreatur. Detta sades också vara verksamt mot hemorrojder, kanske motiverat av den s.k. signaturläran. Den färska växten användes också i viss mån som sallad.

Svalörten är fotograferad i Vittsjö.

Fler bilder på min hemsida vigg5.se

Nötskrika är en fågel som tillhör familjen kråkfåglar.

Nötskrikan har en iögonfallande färgning. Kroppen är i huvudsak rödgrå eller beigeröd. Den har vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och svart mustaschstreck på sidan av huvudet och vit gump. Vingarna är utåt svarta, med en stor vit fläck. Vingarna är brunröda längre in mot kroppen. De större vingtäckarna är azurblå, med svarta tvärstreck. Stjärten är svart.

Nötskrikan känns igen på sin korta, runda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna är korta och trubbiga, stjärten lång och avrundad, fjäderbeklädnaden yvig och silkeslen och huvudet har en tofs. Kroppslängden är 32–37 cm, vingspannet 54–58 cm. Den väger ungefär 170 gram.