Gul skunkkalla är en växt ur familjen kallaväxter (Araceae) från västra Nordamerika. Arten växer i kärr, våta skogar och längs vattendrag. Den växer i stora bestånd.

Skunkkallan är en långlivad perenn ört. Jordstammar till 30 cm eller mer, 2,5-5 cm i diameter. Blad 60-100 cm, blankt gröna, brett tunglika, äggrunda till spatelformade med kort bladskaft och tvär bladbas. Blomställningen upprätt och luktar sötaktigt och lite kvalmigt, men inte fullt så illa som namnet antyder.

Den gula skunkkallan är med på EU:s förteckning över främmande invasiva arter vilket innebär att arten inte får finnas inom EU. Enligt EU-förordningen är det förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de förtecknade arterna. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig, de ska bekämpas.

Backsippa (Pulsatilla vulgaris Mill) är en flerårig ört som tillhör familjen ranunkelväxter.

Backsippan karaktäriseras av sina stora, klocklika violetta blommor och fint håriga stjälkar och blad. Blomningstiden är april och maj. Vid torrt väder kan en vindpust blåsa bort några mogna frukter från panaschen. Frukten, (en nöt) kan med vinden föras långt bort, där den faller ned på marken, eller hamnar på en annan växt. I fuktigt väder kan frukter fastna i pälsen på förbiströvande djur och av dessa föras vida omkring, innan frukterna faller av.

Påsklilja (Narcissus pseudonarcissus), trumpetnarciss, är en lökväxt i familjen amaryllisväxter.

Påsklijan är en kal, flerårig lökväxt. Från varje lök växer två till tre cirka 1 cm jämnt breda och grågröna blad upp, samt en kantig stjälk med en gul till blekgul, svagt doftande blomma i toppen. Blomman har en gul till citrongul, tub- eller trumpetliknande bikrona. Stjälkens bas omges av ett pappersliknande svepeblad. Påsklilja har en enda stor gul blomma på en cirka 20–50 centimeter hög stjälk. Bladen är smala och upprätta. Både blad och stjälkar innehåller slem. Blomman är epigyn och fruktämnet syns som en grön knöl på stjälken. Knoppen är täckt av ett hölsterblad som spricker upp när blomman öppnar sig. Hela växten, särskilt löken, är giftig.

Igelkotten heter på latin Erinaceus européers och är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur (Erinaceidae).

Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter, maskar och mångfotingar. Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik, men har numera återhämtat sig.
Som fullvuxen, vid två års ålder, är igelkotten 22–30 centimeter lång, varav svansen är cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 700 gram. På sensommaren, då de vuxna individerna har skapat ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret, kan den väga upp till 1500 gram. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, har den förlorat mellan 17 och 26 procent av sin vikt och småväxta ungdjur, och även de lättaste vuxna individerna väger då bara 350 gram.

Korp (Corvus corax) är en stor, svart kråkfågel. Den återfinns över större delen av norra halvklotet och är den mest spridda av alla kråkfåglar.

Det finns åtta underarter med liten variation i utseende, men med betydande genetiska skillnader.

Korpar färdas vanligen i par, men ungfåglar kan bilda flockar. Det förekommer ofta gräl i relationer mellan korpar, men de uppvisar också stor tillgivenhet till sina familjer. Till skillnad från kajor, skator och kråkor är korpar relativt skygga.

Ungfåglar börjar uppvakta varandra mycket tidigt, men bildar inte alltid par förrän efter ytterligare två eller tre år. Viktiga beteenden inom uppvaktningen är luftakrobatik, uppvisande av intelligens och förmåga att finna föda. När paret har bildats, brukar de bo tillsammans hela livet, vanligen på samma ställe. Sexuell otrohet har observerats bland korpar, av hanar som besöker en honas bo när hennes partner är borta.