Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor.

Nötväckorna lever parvis eller i mycket små sällskap i skog, helst där höga träd är blandade med lägre, men kommer också fram till bostadsområden. Den är flitigt i rörelse och håller sig gärna nära andra fåglar, framför allt mesar och trädkrypare, som den börjar stryka omkring med under hösten.

Nötväckan klättrar bra uppåt, nedåt och åt sidorna. Bland fåglar i Sverige är den ensam om att kunna klättra och till och med hoppa nedåt med huvudet före – ett bra kännetecken.

Den lever av insekter som den hittar i trädens barkspringor. På hösten äter den också av säd, frön gärna fettrika frön som solrosfrön och körsbärskärnor, nötter, ollon och liknande. Detta kan de fästa i någon trädspringa och hacka sönder för att komma åt kärnan, som de sväljer ned bitvis. Den sitter ofta på nöten och hackar. Den har stark näbb.

Havsörnen är en mycket stor örn med ett vingspann på 190–240 cm, en längd på 76–94 cm och en ungefärlig vikt på 3,5–7 kg (honor är i genomsnitt ett drygt kilo tyngre än hanar). Som hos de flesta rovfåglar är honan större än hanen.

Svenska havsörnar kan vintertid flytta söderut så långt som till Mellaneuropa, men kan också flytta kortare sträckor eller stanna kvar vid häckningsområdet.

Havsörnens bo är mycket stort och tungt och används år efter år av samma par. Det placeras ofta i träd men kan också byggas på en klippavsats. Det kräver lämpliga grova träd i området, endast tallar som är minst 100 år gamla är lämpliga. Ett bo väger ca 500 kg, det är svårt att tro men om man tittar närmare på vad de byggs av så är det inte alls så konstigt.

Havsörnen är en mycket stor örn med ett vingspann på 190–240 cm, en längd på 76–94 cm och en ungefärlig vikt på 3,5–7 kg (honor är i genomsnitt ett drygt kilo tyngre än hanar). Som hos de flesta rovfåglar är honan större än hanen.

Svenska havsörnar kan vintertid flytta söderut så långt som till Mellaneuropa, men kan också flytta kortare sträckor eller stanna kvar vid häckningsområdet.

Havsörnens bo är mycket stort och tungt och används år efter år av samma par. Det placeras ofta i träd men kan också byggas på en klippavsats. Det kräver lämpliga grova träd i området, endast tallar som är minst 100 år gamla är lämpliga. Ett bo väger ca 500 kg, det är svårt att tro men om man tittar närmare på vad de byggs av så är det inte alls så konstigt.

Grönfink är en fågel som hör till familjen finkar. I de norra delarna av grönfinkens utbredningsområde är den en av de tidigaste fåglarna av börja sjunga om våren. Dess utdragna "knarr" hörs ibland redan under varma vårvinterdagar.

Grönfinken häckar i skogsbackar, särskilt i ung granskog och i parker. Utanför häckningstid kan grönfinken bilda stora flockar, ibland med andra finkar och sparvar. Grönfinken kan drabbas av den dödliga sjukdomen gulknopp.

Det skålformiga boet placeras i träd, buskar eller häckar, ofta i granar och enar, men även i lövträd. Det består av fina kvistar, mossa och lavar och är invändigt vanligen fodrat med dun eller tagel. Den lägger i genomsnitt fyra till sex ägg, men tre till sju har observerats. Äggen är blåaktigt vita med små grå och rödbruna fläckar samlade kring tjockändan.

Håris är fina isnålar som bildas på döda trädgrenar under speciella förhållanden.

Håris kallas även vättesskägg, bomullsis och isull. Fenomenet uppstår på våta, ruttna trägrenar från lövträd, speciellt på bok eller ek, när temperaturen är något under 0° C och när marken är snöfri.

De exakta förutsättningarna för att håris ska bildas är inte helt klarlagda, men en nödvändig förutsättning är att träet är angripet av svamp. Koldioxiden som bildas när svampen bryter ner träet trycker ut vattnet i träet genom vedstrålarna. I vattnet finns organiska ämnen lösta som katalyserar isbildningen, så att vattnet kan frysa omedelbart när det tränger ut ur träet, trots att temperaturen bara är något under 0° C.