Gravand (Tadorna tadorna) är en andfåglar som tillhör släktet gravänder.

Gravanden är en brokig, gåslik and med en kroppslängd på 55–65 centimeter. Den har lång hals, långa ben och långa, spetsiga vingar, kraftig kropp och stor, tydligt uppåtböjd näbb. Fågeln är till största delen vit med grönt huvud, röd näbb och hasselnötsbrun gördel på framsidan. Skuldror och vingpennor är svarta. Könen är lika varandra, men hanen är något större och har under parningstiden en svullen röd knopp mellan ögonen.

Rostand (Tadorna ferruginea) är en fågel som tillhör familjen änder.


Rostanden är en ganska stor and som mäter 58–70 centimeter på längden, med ett vingspann på 110– 135 centimeter. Den är lätt igenkännlig och har orange-brun fjäderdräkt med ljusare huvudet. Vingarna är vita med svarta övre handtäckare och handpennor, och gröna armpennor. Den simmar bra och påminner mer om en gås än många andra änder, när den flyger. Könen är lika, men hanen har en svart ring längst ned på halsen under häckningssäsongen, och honan har ofta en vit fläck i ansiktet. Lätet är ett ljudligt vilt tutande.

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett.

De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena.

Mindre strandpipare (Charadrius dubius) är en fågel som tillhör familjen pipare.

Mindre strandpiparen häckar i grusiga och sandiga marker, ursprungligen utmed insjöar och rinnande vattendrag, men alltmer i av människan skapade miljöer.

I Sverige häckar fågeln i Götaland, Svealand och i Norrlands kustland. Den flyttar vanligen mot sydost till tropikerna mellan slutet av juli och början av september.

En unge som ringmärktes i Sandviken i Gästrikland sköts vid Madras i sydöstra Indien. En del fåglar flyttar även rakt söderut med förmodad övervintring i Medelhavsområdet och Afrika norr om Ekvatorn. Den mindre strandpiparen återvänder till Sverige i april–maj.

Gök (Cuculus canorus) är en fågel som främst är känd på grund av sitt lockläte och för att den lägger sina ägg i andra fåglars bo, så kallad häckningsparasitism. 


Göken är en medelstor, slank fågel med lång rundad stjärt och spetsiga vingar. Den är mellan 32 och 36 centimeter lång. Honan är oftast något mindre än hanen. Vingspannet mellan 54 och 60 centimeter och vikten upp till 160 gram. Den påminner i flykten om en liten falk eller en sparvhök. När den sitter, ofta helt öppet på stolpar och dylikt hänger den ofta med vingarna under kroppen medan den lyfter stjärten.

Om boet, som göken valt att lägga sitt ägg i, är "öppet", dvs att värdparet är borta, passar hon på och lägger sitt ägg. Hon tar sedan bort ett av värdparets ägg och flyger därifrån. Ibland verkar gökhanen hjälpa honan vid äggläggningen genom att distrahera värdparet så de inte ska märka att honan är vid boet och lägger sitt ägg. Olika gökhonor är specialiserade att lägga ägg hos olika fågelarter. Göken måste söka reda på just den fågelarts bo som den är inriktad på. Hon måste även kolla upp att kullen är nylagd, så inte ägget kläcks för sent. Göken har också koll på andra tättingars bobyggande, så att hon kan lägga sitt eget ägg vid rätt tidpunkt. Skulle hon upptäcka en lämplig värdfamilj men där hon är för sent ute och äggen redan börjat ruvas, kan hon förstöra boet eller äggen för att tvinga värdfåglarna börja om med en ny kull.