Gråsparv, på latin Passer domesticus, är en fågel som tillhör familjen sparvficka (Passeridae). Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien men har även av människan introducerats till Amerika, Afrika och Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har anslutit sig till människan i över 10 000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer.
Gråsparvshanen är lik den närbesläktade pilfinken och dessa arter förväxlas ofta av gemene man. Gråsparven är en flockfågel, och kan även ses i blandflockar med exempelvis pilfinkar. Under hela året är gråsparven social och präglas av flockbeteende.
Gråsparven bygger sitt bo i nischer och hålor, såväl som friliggande i träd och buskar. Den har en stark tendens till gemensam häckning. Ibland häckar den ensam men ofta i lösare förening eller i kolonier, där bona oftast ligger på minst 50 centimeters avstånd från varandra. Den mångfaldiga användningen av lämpliga strukturer som boplats visar gråsparvens utpräglade anpassningsförmåga.

Sparvhök, heter på latin Accipiter insus och är en liten rovfågel inom familjen Accipitridae vilken omfattar många andra dagaktiva rovfåglar som örnar, vråkar, kärrhökar och andra hökar. Vuxna (Adulta) sparvhökshanar har blågrå ovansida och orangestreckad undersida. Honor och juveler är bruna på ovansidan och har brunstreckade undersidor. Hanen är upp till 25% mindre än honan vilket är en av de största storleksskillnaderna mellan könen inom fågelriket. Den förekommer från nordvästra Afrika till stora delar av det tempererade och subtropiska Eurasien. I Europa utgör den en av de vanligaste rovfåglarna. Fågeln lever av rov och är specialiserad på att fånga fåglar i skogsmark men arten förekommer inom många biotoper, även större städer. Den häckar i passande skogsområden.

Åter beskriver Gert Svensson en av våra vanliga vinterfåglar.

Grönsiska (på latin Spinus spinus) är en fågel i familjen finkar. Grönsiskan är en liten fink som mäter 12–13 cm, har ett vingspann på 20–23 cm och en vikt på ungefär 12 gram. Den har en kort, konisk och spetsig liten näbb. Stjärten är kort och kluven. Den vuxna hanen är grön på ryggen och bröstet med gulgrön vingovansida med kraftiga svarta partier. Buken och undergrumpen är grågrön med svart vattring. Den har en svart strupfläck och hjässa. Den vuxna honan och juveler saknar dessa svarta partier och är överlag mer anonyma med ljust grågrön dräkt med mörk vattring. Dock uppvisar grönsiskan, på ovansidan vingen, i alla dräkter, två ljust gulgröna vingband omgärdat av svarta partier, ljusgrön övergump, och den mörka stjärtbasens ytterkanter har också var sitt ljust gulgrönt parti.

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini. Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis.

Talgoxe (Parus major på latin) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesfåglar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen en stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar.

Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus. Dess taxonomi är komplicerad och omdiskuterad och den delas upp i en mängd underarter, som i sin tur delas in i tre till fyra underartsgrupper. Vissa auktoriteter behandlar tre av dessa grupper som egna arter, exempelvis turkestanmes.

Talgoxen är lätt igenkännlig med svart huvud och hals, framträdande vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida, med viss variation bland de många underarterna. Den äter huvudsakligen insekter på sommaren men en större uppsättning föda på vintern. Liksom alla mesar är den hålhäckars och häckar vanligen i trädhål. Honan lägger omkring 12 ägg och ruvar dem ensam men båda föräldrar tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Bona kan plundras av hackspettar, ekorrar och vesslor och angripas av loppor och adulta fåglar kan jagas av sparvhökar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiska studier

Bergfinken (Fringilla montifringilla) är en liten fågel som tillhör familjen finkar.
Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från den främst genom sin vita bakrygg. Hannen har, på sommaren på huvudet, bakhalsen och främre delen av ryggen svarta, strupen, bröstet och skulderfjädrarna rostbula färger de övriga undre kroppsdelarna vitaktiga. Honan har huvudet och nacken ovan askgrå, strupen och bröstet rostgula med grå anstrykning. De övriga undre kroppsdelarna är ljusgrå. Både hanen och honan blir ungefär 16 cm långa och väger ungefär 25 gram.