Skata (Pica pica) är en kråkfågel inom släktet skator. Den förekommer i stora delar av Eurasien och norra Afrika.

I Europa är skatan vanlig, särskilt i bebodda områden och med sin karakteristiska svartvita fjäderdräkt och påfallande långa stjärt är den svår att förväxla med andra arter. Skatan är ofta starkt knuten till mänsklig bebyggelse, en så kallad kulturföljare och uppträder både i städer och på landsbygden. Den häckar också i kustområden. Skatan är allätare och ses ofta proviantera på marken. Den äter både animalisk och vegetarisk föda under hela året.

Grundfärgerna hos nominatformen av skata är svart och vit. Skatan och övriga arter i släktet skator skiljer sig från andra kråkfåglar främst genom sin långa och kilformade stjärt.

Stjärten är ofta lika lång som den övriga delen av kroppen, i varje fall längre än de korta och breda vingarna. Näbben och fötterna är svartgrå och ganska grova. Buk, kroppssidor och skuldror är vita, och handpennorna är övervägande vita. Den resterande fjäderdräkten är svart med metallglans. Stjärtfjädrarna och ytterfanen på vingpennorna skimrar på nära håll i metalliskt grönt, blått eller purpur beroende på ljusförhållandena.

Glädjande beskriver åter Gert Svensson en av våra vanliga vinterfåglar/ red anm.

Grönfinken (Chloris chloris) är en fågel som hör till familjen finkar. I Sverige förekommer grönfinken från Skåne till Sundsvallstrakten och Jämtland, och vidare uppför Norrlandskusten. De nordligaste populationerna flyttar söderut men arten är härdig och grönfinken förekommer året om även i norra Sverige i mindre antal. I södra Sverige övervintrar den som strykfåglar.

Grönfinken häckar i skogsbackar, särskilt i ung granskog, och i parker. Det skålformiga boet placeras i träd, buskar eller häckar, ofta i granar och enar, men även i lövträd. Det består av fina kvistar, mossa och lavar och är invändigt vanligen fodrat med dun eller tagel.

Åter beskriver Gert Svensson en av våra vanliga vinterfåglar.

Björktrasten (Turdus pilaris) är en trastfågel som är vanligt förekommande i sitt häckningsområde.

Björktrasten är en långstjärtad och kraftigt byggd trast. Dess nacke, övergump, nedre delen av ryggen, huvudets ovansida och kroppssidorna är askgrå. Skuldrorna och övre delen av ryggen är kastanjebruna och de undre vingtäckarna är vita. Buk och undergump är vit och den är kraftigt vattrad med pilspetsformade fläckar på kroppssidorna under vingarna. Bröstet är orangebeige och också vattrad med längsgående mörka streck. Den har ett ljust ögonbrynsstreck, är mörkfärgad mellan ögat och näbben som är gulorange med en grå näbbspets och den har mörkgrå ben.

Ekorre (Sciurus vulgaris) är en trädlevande gnagare med yvig svans.

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun. Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora

Gråsparv, på latin Passer domesticus, är en fågel som tillhör familjen sparvficka (Passeridae). Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien men har även av människan introducerats till Amerika, Afrika och Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har anslutit sig till människan i över 10 000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer.
Gråsparvshanen är lik den närbesläktade pilfinken och dessa arter förväxlas ofta av gemene man. Gråsparven är en flockfågel, och kan även ses i blandflockar med exempelvis pilfinkar. Under hela året är gråsparven social och präglas av flockbeteende.
Gråsparven bygger sitt bo i nischer och hålor, såväl som friliggande i träd och buskar. Den har en stark tendens till gemensam häckning. Ibland häckar den ensam men ofta i lösare förening eller i kolonier, där bona oftast ligger på minst 50 centimeters avstånd från varandra. Den mångfaldiga användningen av lämpliga strukturer som boplats visar gråsparvens utpräglade anpassningsförmåga.