Stor ormrot (Bistorta officinalis) är en växtart i familjen slideväxter och förekommer i stora delar av Eurasien.

Arten är sällsynt förekommande i Syd- och Mellansverige. Den växer på fuktig och näringsrik jord i parker och gamla trädgårdar. Stor ormrot odlas som prydnadsväxt.

Flerårig, beståndsbildande ört med kraftig, vriden jordstam, 30-100 cm. Stjälkarna är upprätta. De flesta bladen är basala, bladskivorna blir 10-30 cm, äggrunda till avlånga, tvärt avhuggna vid basen, rundade i spetsen, bleka eller blågröna på undersidan. Bladskaften är 1,5 gånger så lång som bladskivan och vingad upptill. De övre stjälkbladen är triangulära. Bladslidorna blir upp till 6 cm, trubbiga och bruna. Blommorna sitter i en axlik klase och saknar nästan skaft. Blomställningen är cylindrisk, tät, 2-8 x 1-1,5 cm och saknar groddknoppar nertill. Hyllebladen är vita eller rosa, 4-5 mm långa.

Blåmes är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesar.

Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck. Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram. Den är betydligt mindre än talgoxen.

De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma. Dess bröst, buk och undergump är ljusgul. Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå. Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs. Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet. Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög. Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå. Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medan juvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.

Backsvalan är en liten, kolonihäckande svala med brungrå ovansida och vit undersida. Den häckar över stora delar av norra halvklotet och övervintrar i tropiska och subtropiska områden, för de europeiska fåglarnas del huvudsakligen i Sahel-zonen söder om Sahara.

Globalt anses beståndet livskraftigt, men i Sverige har arten minskat och är upptagen på rödlistan som nära hotad. Backsvalan är starkt beroende av öppen, eroderande sand — en livsmiljö som blivit allt ovanligare i det moderna landskapet.

Backsvalan är den minsta av de svenska svalorna, med en kroppslängd på 12–13 cm, ett vingspann på 26–29 cm och en vikt på endast 12–18 gram.

Den känns lätt igen på sin jordbruna ovansida och vita undersida som korsas av ett tydligt brunt bröstband. Stjärten är kort och endast svagt kluven, vilket ger en mer kompakt silhuett än hos lad- och hussvala.

Bläsand (Mareca penelope eller Anas penelope) är en simand som häckar i de nordligare områdena av Europa och Asien, främst på taiga, men även mer sällsynt vid kuster och slättsjöar längre söderut.

Den häckar främst i öppna våtmarker, slättsjöar eller långsamtrinnande större floder och övervintrar i saltare, men skyddade habitat.

Paret häckar enskilt eller i små grupper men under flyttningen och i vinterkvarteren uppträder arten i stora flockar. Boet är en uppskrapning i marken och placeras i närheten av vatten. Den lägger en kull om året som vanligtvis består av åtta till nio ägg vilka honan ruvar i cirka 24–25 dygn. Det är också honan som ensam tar hand om ungarna som blir flygga efter 40–45 dagar.

Knipa (Bucephala clangula) är en andfågel som tillhör underfamiljen Merginae.

Hanen i praktdräkt har en svartvit dräkt och ett skimrande grönsvart huvud med en stor vit fläck mellan näbben och ögat. Under sommaren anlägger hanen en eklipsdräkt då den liknar honan, men har mörkare brunt huvud, och ofta med delar av praktdräkten på vingarna.

Den häckar vid floder, sjöar och våtmarker. Vintertid förekommer den vid isfria floder, sjöar och utmed kusten i alltifrån par till större flockar. Häckningen inleds tidig vår med att hanarna spelar. Samtidigt som han ger ifrån sig ett knirrande ljud gungar han ner och slänger huvudet bakåt över ryggen.