VERUM. Som urbota supporter av min födelsetrakt har jag sagt att det har gått att ta Mats ur Verum, men: ”det går aldrig att ta Verum ur Mats”. Min kärlek till bygden där de många ”hyddorna” byggdes och alla ”hyssen” gjordes förstärks vid läsningen av boken ”Luffarschack” som Erling Paulsson författat. Boken presenterades av Bertil Nilsson (alias OBON) på denna portal den 20 juli i år.

Erling Paulsson på mc i unga år

Vid läsningen tränger sig minnen fram om klasskamrater och ungdomsvänner som i boken kallas Agnes Paulander, Vivianne Einarsdotter och Gösta Fagerdäld. Jag minns såklart personer som lantbrukaren Ernie Tolktjärn, lokalreportern Martin Ek, fru Ester Flodlöv samt vaktmästarna Fingal Silverhage och Helmer Stenlösa. Minns också fjärdingsmännen Erno Bitåker och Sture Söder, vilka sedermera omtitulerades till polismän. Dem hade jag lyckligtvis bara kontakt med i fråga om intyg för att ta körkort 1962. Men, vid närmare eftertanke minns jag när min moped fick visas upp hemma hos Bitåker efter att den fått anmärkning vid statspolisens vägkontroll.

Om bryggaren Troed Halvardsson från Bergsbo som lastar in nya backar med öl och läsk skriver Erling: Han sägs ha svenskt rekord, om inte snudd på världsrekord, i att hålla en ansenlig mängd flaskor mellan sina fingrar. Rekordantalet flaskor varierar beroende på vem man frågar, men någon säger att hans båda händer kan ta fler flaskor än vad som finns i en back.

Utsikt 1957 mot Björveruds ”mitt i byn”, som var angöringsplats för omnibussar och en populär träffpunkt för ungdomarna. Den lilla vita byggnaden är ”fryshuset”. På backen bortom bron över Möllebäcken ses det dåvarande ålderdomshemmet.
Gården i backen mot Osby - där vi vintertid åkte sparkstöttingar mellan glest kommande bilar - beboddes då Axel Håkansson. I förgrunden ses karaktären Dan-Petter Henriksson, som i romanen fiskar upp mordoffret Berit Glittertinds cykel ur ån.

VERUM. Kyrkoherden J. K. Thordarsson (1866–1938) hade på grund av sjuklighet och alkoholberoende alltsedan 1916 varit suspenderad eller tjänstledig i omgångar. Hösten 1929 hade en 24-årig obefordrad prästman förordnats som pastorsadjunkt i Visseltofta och Verums pastorat. Det var Helge Simonsson, vilken var född på Öland och efter teologiska studier i Lund blev prästvigd där 1928. Efter en kort tid i engelska sjömanskyrkor och som fängelsepastor i Härnösand kom han till pastoratet i oktober 1929.

Helge Johannes Simonsson (1905–1991)

Tiden där blev kort och intensiv. Han tvingades ta tjänstledighet efter att ha blandat sig in i ett fattigvårdsärende i Verums kommun. I januari 1930 skrev Arbetet: Pastor Helge Simonsson, som under några månader varit anställd som adjunkt inom såväl denna som annex-församlingen och som nyss omnämnts i denna tidnings spalter i samband med den skandalösa stämman i Verum, har begärt och beviljats en tids tjänstledighet. Pastor S är en personlighet, som åtminstone bland pastoratets reflekterande medborgare, blivit erkänd och uppskattad. Ej minst skola sjuka och fattiga minnas honom som »den gode herden».

VERUM. Första veckan i januari 1952 - för drygt 70 år sedan - arrangerades en dödsboauktion i Verums kyrkby efter arbetaren Karl Hasselberg (1866–1951). Han hade bott i ett högt beläget torp som folket i bygden kallade Himmelriket.

Auktionen, som leddes av Ragnar Larsson (1888–1956) i bygden känd som ”Bygges Ragnar”, var flitigt besökt trots den kalla årstiden. En av de närvarande var konstnären, tecknaren och spaltskribenten i tidningen Arbetet Ludvig Johnson (1901–1996). Denne hade omkring 1950 skaffat sig en fritidsbostad intill bron över Helgeån vid Hörlinge i Verums socken och var även skriven i församlingen några år på 1960-talet. Här nedan ses bilder av de två huvudagerande vid auktionen. Skribenten Ludvig Johnson, alias Ludville (till vänster) och auktionsförrättaren Ragnar Larsson från Brogården i Verum (till höger).

Ludvig Johnson, alias Ludville	Ragnar Larsson från Brogården

Signaturen Ludvilles rapport som publicerades i tidningen Arbetet den 13 januari 1952 under rubriken ”På auktion i Himmelriket” hade denna fina inledning: Det kommer folk längs byavägarna. Det trampas högt i den första vintersnön och de gående tittar avundsjukt på dem som är åkande med cykel eller kommer i bil. Man är i färd med att samlas till auktion. Arbetaren Karl Hasselberg har fylkats till sina fäder och nu skall hans efterlämnade lösbo jämte bostad, lägenheten 3 i Verum klubbas bort. Möbler, glas, porslin och annat, måhända samlat och hopskrapat under ett långt liv, skall på ett par timmar skingras. När allt blivit sålt skall till sist en ny ägare ta hand om nycklarna till Himmelrikets dörrar. Ja, så vackert namn bär Hasselbergs lilla enkla stuga, inte därför den ligger högt uppklättrad på en kulle i byn. Nej, för länge sen hade en tidigare ägare haft huset målat i en himmelsblå färg och från den tiden härleddes namnet.

Det finns en annan version av hur torpet fått sitt namn. Denna förklaring - eller ”skröna” - går ut på att socknens kyrkoherde Thordarson någon tid efter hustrun Thildas död skulle ha avlagt ett hembesök med syfte att ge tröst åt den efterlevande maken. På kyrkoherdens fråga om hur det kändes att leva alldeles ensam i den lilla torpstugan svarade Karl Hasselberg: Det är rena himmelriket här nu!

VERUM. Emanuel Kristensson (1882–1976) bodde i ett torp nära gränsen mellan byarna Brogården och Tågarp. Det låg intill vägen mot Farstorp. Målarmästaren blev under sin livstid känd under namnet Emanuel Rosén.

Såhär ter sig Emanuel Roséns bostadshus och måleriverkstad nuförtiden.

Hans farbröder och syskon var mestadels bekanta i socknen som Hejepågarna. Hans två bröder Heje-Viktor och Heje-Josef bodde bägge i byn Tågarp.

Emanuel gick i lära hos den rutinerade målarmästaren Nils Jönsson (1852–1913) i Hästveda och omkring år 1900 antog han efternamnet Rosén. Han gifte sig 1906 med Klara Olivia Nilsdotter (1883–1963), som var född i Göteryd i Småland. Hennes far var hornarbetaren Nils Peter Johannesson.

Emanuel Rosén var, som jag minns det från min uppväxt, en flitigt anlitad dekorationsmålare som utsmyckade kistor, skåp och möbler av olika slag.

VERUM. I min barndom på 1950-talet var servicenivån mycket hög för alla som bodde i Verumstrakten. Det gällde inte bara i ”Verums centrum” där tre butiker låg i rad. Även de mera avlägsna byarna nåddes av vissa varor. Det var ett ständigt cirkulerande av olika ”skjutsar”. Det som skjutsades omkring på vägarna med bil var dels skolelever, dels vissa speciella varugrupper såsom sill, köttvaror och svagdricka. Dessutom avhämtades tidigt på morgnarna böndernas mjölkkannor till mejerierna i Vittsjö och Hästveda. De stod på de ”mjölkabord” som kantade huvudvägarna. Uppåt i Sverige kallade man dem för ”mjölkpallar”. Skolskjutsarna sköttes på den tiden av droskägaren Malte Andersson. Han hade 1947 kommit från Vittsjö, där har arbetat som chaufför och bilskollärare. Han hade tidigare kört mejeriets mjölkskjutsar.

Droskägaren Malte Andersson (1908–1974)	Mjölkbil med kannekastare någonstans i Sverige

Malte startade då sin legendariska droskrörelse i Verums socken och bodde efter 1948 med sin familj i gamla skolan intill Verums kyrka. Tidigare hade skoleleverna åkt med Nils Persson (1881–1966), som alla kallade ”Per-Augas Nisse” och med Gösta Nilsson (1913–1986), som fick heta ”Bil-Gösta”.

Oskar Olsson, som alla kallade Silla-Oskar, skötte kringföringshandel med färsk fisk i Verums socken fram till dess att Edvin Fischer sedermera på 1950-talet drev liknande verksamhet. De första åren som Oskar var sillakrämare i socknen fick han sköta affärerna genom att fara omkring till gårdarna med häst och vagn. Därefter färdades han med en ”fyrkantig” bil av förkrigsmodell med registreringsnummer L3210. På senare år övergick Edvin Fischer från fiskhandel till att sälja frukt och grönsaker, oftast på torgdagarna i Älmhult.