VERUM. I en mantalsuppgift från Sölvesborgs stad antecknades den ogifte Ejlert Langwagen som ditkommen från Ystad 1823. Han inflyttade sedan till Verums socken 1829 och övertog en färgerirörelse som hade startats 1820 av Sven Hellström. Vid Langvagens ankomst från Jämshög i Blekinge medföljde pigan och sedermera hustrun Anna Strömberg. Drygt 50 år efter hans ankomst till Verums socken infördes denna dödsannons i Skånska Posten av sonen, sedermera garvaren i Ronneby, Albrecht Hilarius Langvagen (1836–1917).

Dödsannons 1880 med förnamnen ”Ejlord Hilarius”

Byggnaden som låg intill ”möllefallet” i Stavshult/Mölleröd hade uppkallats efter Hellströms hustru Greta. Denne Hellström kom sedermera att leva ett ”tämligen” kriminellt liv. I en efterlysning från 1833 beskrivs hur han då såg ut: Förre Färgaren Sven Hellström som är anklagad för stöld och förfalskningsbrott, lyckades rymma från Hörby Häradshäkte i Malmöhus län, när han skulle transporteras till rannsakningsorten. Han är 48 år gammal, född i Trelleborg, medelmåttigt växt, blekt ansikte, brunt något glest hår, blå ögon, dubbeltumme på ena handen. Han var klädd i blå klädessurtut, blå långbyxor, stövlar och svart hatt.

VERUM. Onsdagen den 2 juni 1962 infördes i tidningen Arbetet de två dödsfallsnotiser, som återges i texten här nedtill. Jag har för egen del många minnen av såväl Valfrid Kronvall, vilken var bosatt i Brogården, som Nils Bernhard Persson, vilken de sista åren bodde på Hackagården i Verums kyrkby. Bägge hade djupa släktrötter i Verums socken och dog med tre dagars mellanrum i maj 1965, och nu är det 130 år sedan Valfrid föddes.

F. kyrkväktaren VALFRID KRONVALL, Verum, har avlidit 73 år gammal. Den bortgångne var född i Brogården, Verum, och redan från barnsben fick han följa med fadern till hans arbete som kyrkväktare. Efter slutad skolgång arbetade han som snickare samt biträdde fadern tills han helt övertog kyrkväktartjänsten. Närmast sörjande är dottern Gudrun, gift med polerare Thore Magnusson, Bjärnum, Lilly, gift med lantbrukare Alvar Larsson Verum, sonen Filip, kyrkvaktare, Verum, dottern Elly, gift med busschaufför Thure Jönsson.

Valfrid var son till husaren Jöns Nilsson Kronvall och hustrun Anna Bengtsdotter. Jöns, som i yngre år hade varit husar för Brogårdens rusthåll, blev senare kyrkvaktmästare. Dennes far Nils Olsson Rundberg hade även varit husar och var en av ”Spera-syskonen”. Valfrids mor Anna var dotter till torparen Bengt Olsson, som i bygden kallades Kru-Bengten. Namnet som sig av att hans far Ola Haraldsson drivit ”Verums krog”. Denne, som alltså var Kru-Bengt far, hade före flytten till Verum varit betjänt på Tommarps kungsgård åt generalen Cederström. Ola dog av drunkning i Verumsån i december 1822 (blott 43 år gammal). Han hade drivit krog (därav beteckningen Kru) vid Sågbacken i Verums by. Gatuhuset intill nuvarande ”Björveruds” kallades Verums Krog och grinden vid vägkorsningen mot Osby kallades ”Kru-ledet”. Ett hus på sågbacken beboddes sedermera av Olas svärson husaren Anders Carolo, som var gift med Olas äldsta dotter Anna.

VERUM. Som urbota supporter av min födelsetrakt har jag sagt att det har gått att ta Mats ur Verum, men: ”det går aldrig att ta Verum ur Mats”. Min kärlek till bygden där de många ”hyddorna” byggdes och alla ”hyssen” gjordes förstärks vid läsningen av boken ”Luffarschack” som Erling Paulsson författat. Boken presenterades av Bertil Nilsson (alias OBON) på denna portal den 20 juli i år.

Erling Paulsson på mc i unga år

Vid läsningen tränger sig minnen fram om klasskamrater och ungdomsvänner som i boken kallas Agnes Paulander, Vivianne Einarsdotter och Gösta Fagerdäld. Jag minns såklart personer som lantbrukaren Ernie Tolktjärn, lokalreportern Martin Ek, fru Ester Flodlöv samt vaktmästarna Fingal Silverhage och Helmer Stenlösa. Minns också fjärdingsmännen Erno Bitåker och Sture Söder, vilka sedermera omtitulerades till polismän. Dem hade jag lyckligtvis bara kontakt med i fråga om intyg för att ta körkort 1962. Men, vid närmare eftertanke minns jag när min moped fick visas upp hemma hos Bitåker efter att den fått anmärkning vid statspolisens vägkontroll.

Om bryggaren Troed Halvardsson från Bergsbo som lastar in nya backar med öl och läsk skriver Erling: Han sägs ha svenskt rekord, om inte snudd på världsrekord, i att hålla en ansenlig mängd flaskor mellan sina fingrar. Rekordantalet flaskor varierar beroende på vem man frågar, men någon säger att hans båda händer kan ta fler flaskor än vad som finns i en back.

Utsikt 1957 mot Björveruds ”mitt i byn”, som var angöringsplats för omnibussar och en populär träffpunkt för ungdomarna. Den lilla vita byggnaden är ”fryshuset”. På backen bortom bron över Möllebäcken ses det dåvarande ålderdomshemmet.
Gården i backen mot Osby - där vi vintertid åkte sparkstöttingar mellan glest kommande bilar - beboddes då Axel Håkansson. I förgrunden ses karaktären Dan-Petter Henriksson, som i romanen fiskar upp mordoffret Berit Glittertinds cykel ur ån.

VERUM. Kyrkoherden J. K. Thordarsson (1866–1938) hade på grund av sjuklighet och alkoholberoende alltsedan 1916 varit suspenderad eller tjänstledig i omgångar. Hösten 1929 hade en 24-årig obefordrad prästman förordnats som pastorsadjunkt i Visseltofta och Verums pastorat. Det var Helge Simonsson, vilken var född på Öland och efter teologiska studier i Lund blev prästvigd där 1928. Efter en kort tid i engelska sjömanskyrkor och som fängelsepastor i Härnösand kom han till pastoratet i oktober 1929.

Helge Johannes Simonsson (1905–1991)

Tiden där blev kort och intensiv. Han tvingades ta tjänstledighet efter att ha blandat sig in i ett fattigvårdsärende i Verums kommun. I januari 1930 skrev Arbetet: Pastor Helge Simonsson, som under några månader varit anställd som adjunkt inom såväl denna som annex-församlingen och som nyss omnämnts i denna tidnings spalter i samband med den skandalösa stämman i Verum, har begärt och beviljats en tids tjänstledighet. Pastor S är en personlighet, som åtminstone bland pastoratets reflekterande medborgare, blivit erkänd och uppskattad. Ej minst skola sjuka och fattiga minnas honom som »den gode herden».

VERUM. Första veckan i januari 1952 - för drygt 70 år sedan - arrangerades en dödsboauktion i Verums kyrkby efter arbetaren Karl Hasselberg (1866–1951). Han hade bott i ett högt beläget torp som folket i bygden kallade Himmelriket.

Auktionen, som leddes av Ragnar Larsson (1888–1956) i bygden känd som ”Bygges Ragnar”, var flitigt besökt trots den kalla årstiden. En av de närvarande var konstnären, tecknaren och spaltskribenten i tidningen Arbetet Ludvig Johnson (1901–1996). Denne hade omkring 1950 skaffat sig en fritidsbostad intill bron över Helgeån vid Hörlinge i Verums socken och var även skriven i församlingen några år på 1960-talet. Här nedan ses bilder av de två huvudagerande vid auktionen. Skribenten Ludvig Johnson, alias Ludville (till vänster) och auktionsförrättaren Ragnar Larsson från Brogården i Verum (till höger).

Ludvig Johnson, alias Ludville	Ragnar Larsson från Brogården

Signaturen Ludvilles rapport som publicerades i tidningen Arbetet den 13 januari 1952 under rubriken ”På auktion i Himmelriket” hade denna fina inledning: Det kommer folk längs byavägarna. Det trampas högt i den första vintersnön och de gående tittar avundsjukt på dem som är åkande med cykel eller kommer i bil. Man är i färd med att samlas till auktion. Arbetaren Karl Hasselberg har fylkats till sina fäder och nu skall hans efterlämnade lösbo jämte bostad, lägenheten 3 i Verum klubbas bort. Möbler, glas, porslin och annat, måhända samlat och hopskrapat under ett långt liv, skall på ett par timmar skingras. När allt blivit sålt skall till sist en ny ägare ta hand om nycklarna till Himmelrikets dörrar. Ja, så vackert namn bär Hasselbergs lilla enkla stuga, inte därför den ligger högt uppklättrad på en kulle i byn. Nej, för länge sen hade en tidigare ägare haft huset målat i en himmelsblå färg och från den tiden härleddes namnet.

Det finns en annan version av hur torpet fått sitt namn. Denna förklaring - eller ”skröna” - går ut på att socknens kyrkoherde Thordarson någon tid efter hustrun Thildas död skulle ha avlagt ett hembesök med syfte att ge tröst åt den efterlevande maken. På kyrkoherdens fråga om hur det kändes att leva alldeles ensam i den lilla torpstugan svarade Karl Hasselberg: Det är rena himmelriket här nu!