VERUM. Emanuel Kristensson (1882–1976) bodde i ett torp nära gränsen mellan byarna Brogården och Tågarp. Det låg intill vägen mot Farstorp. Målarmästaren blev under sin livstid känd under namnet Emanuel Rosén.

Såhär ter sig Emanuel Roséns bostadshus och måleriverkstad nuförtiden.

Hans farbröder och syskon var mestadels bekanta i socknen som Hejepågarna. Hans två bröder Heje-Viktor och Heje-Josef bodde bägge i byn Tågarp.

Emanuel gick i lära hos den rutinerade målarmästaren Nils Jönsson (1852–1913) i Hästveda och omkring år 1900 antog han efternamnet Rosén. Han gifte sig 1906 med Klara Olivia Nilsdotter (1883–1963), som var född i Göteryd i Småland. Hennes far var hornarbetaren Nils Peter Johannesson.

Emanuel Rosén var, som jag minns det från min uppväxt, en flitigt anlitad dekorationsmålare som utsmyckade kistor, skåp och möbler av olika slag.

VERUM. I min barndom på 1950-talet var servicenivån mycket hög för alla som bodde i Verumstrakten. Det gällde inte bara i ”Verums centrum” där tre butiker låg i rad. Även de mera avlägsna byarna nåddes av vissa varor. Det var ett ständigt cirkulerande av olika ”skjutsar”. Det som skjutsades omkring på vägarna med bil var dels skolelever, dels vissa speciella varugrupper såsom sill, köttvaror och svagdricka. Dessutom avhämtades tidigt på morgnarna böndernas mjölkkannor till mejerierna i Vittsjö och Hästveda. De stod på de ”mjölkabord” som kantade huvudvägarna. Uppåt i Sverige kallade man dem för ”mjölkpallar”. Skolskjutsarna sköttes på den tiden av droskägaren Malte Andersson. Han hade 1947 kommit från Vittsjö, där har arbetat som chaufför och bilskollärare. Han hade tidigare kört mejeriets mjölkskjutsar.

Droskägaren Malte Andersson (1908–1974)	Mjölkbil med kannekastare någonstans i Sverige

Malte startade då sin legendariska droskrörelse i Verums socken och bodde efter 1948 med sin familj i gamla skolan intill Verums kyrka. Tidigare hade skoleleverna åkt med Nils Persson (1881–1966), som alla kallade ”Per-Augas Nisse” och med Gösta Nilsson (1913–1986), som fick heta ”Bil-Gösta”.

Oskar Olsson, som alla kallade Silla-Oskar, skötte kringföringshandel med färsk fisk i Verums socken fram till dess att Edvin Fischer sedermera på 1950-talet drev liknande verksamhet. De första åren som Oskar var sillakrämare i socknen fick han sköta affärerna genom att fara omkring till gårdarna med häst och vagn. Därefter färdades han med en ”fyrkantig” bil av förkrigsmodell med registreringsnummer L3210. På senare år övergick Edvin Fischer från fiskhandel till att sälja frukt och grönsaker, oftast på torgdagarna i Älmhult.

VERUM. Skolläraren i Vittsjö August Nilsson Wennerberg, som var född 1858 i Hästberga, Verums socken, avflyttade hastigt från Vittsjö 1887. Senare under samma år - den 22 augusti - blev hustrun Anna Andersson och dottern Agda Elisabeth noterade som utflyttade till Amerika tillsammans med August, men deras utresa skedde först 1888.

August Wennerberg på ett suddigt skolfoto från folkskolan i Vittsjö.

Äldsta dottern Agda Wennerberg (1886–1961) bodde sedermera i Center City och modern Anna bodde efter faderns död hos dottern till sin död 1951. I juli 1887 hade Olof Kulldorff (1862–1942) antecknats som inflyttad till Vittsjö socken och hans legendariska lärargärning där varade livet ut. I hans dödsruna står: Han var född i Visseltofta, avlade folkskollärarexamen i Växjö och var lärare i Vittsjö från 1887 till uppnådd pensionsålder. Olof Kulldorff var sedan 1893 gift med Anna Anderssons syster Karolina Andersson och blev således svåger med den till Amerika utvandrade verumsfödde skolläraren August Wennerberg.

Skälet till att Wennerberg hastigt lämnade Vittsjö står att finna i den tidens nyhetsorgan på ömse sidor Atlanten.

VERUM. Här på kyrkbacken i Verum låg fram till sommaren 1899 en stor samlad gård, som ses till höger i denna bild. Hemmanet hade sedan mitten av 1880-talet ägts av Anton Håkansson (1862–1945). Han var son till Håkan Nilsson och Christina Collin och hade övertagit gården efter föräldrarna. Anton blev änkeman juldagen 1891 och ingick nytt äktenskap med Gunilla Svensdotter (1866–1936) från Gundrastorp i december följande år. Första hustrun Ingrid Jönsdotter kom från Magnarpstorp (Skottet) och dog blott 30 år gammal.

Då branden inträffade 1899 hade familjen sex barn, varav Clary och Axel var födda i första äktenskapet och Ivar, Thure, Anna och Ruth i andra äktenskapet.

Händelsen den 18 juli 1899 fick en dramatisk skildring i den tidens nyhetsorgan. Skånska Dagbladet skrev den 20 juli: Ett häftigt åskväder rasade i Verum den 18 dennes. Blixten slog ned hos hemmansegaren Anton Håkansson i Verum och antände ladugården samt boningshuset, hvilka nedbrunno till grunden. Tillskyndande personer lyckades med yttersta ansträngning rädda en del möbler och husgerådssaker samt en närstående uthuslänga. Hela den nyinbergade höskörden jämte en del spanmål och inventarier blefvo lågornas rof. En ko, en kalf och en hund blefvo äfven innebrända. Blixten tycks ha genomträngt hela ladugården på längden samt in i boningslängans ena gafvel och samtidigt antändt öfver allt, ty nästan ögonblickligen efter åskslaget var det hela förvandladt till ett förfärligt eldhaf.

VERUM. När de skånska tidningarna i slutet av 1800-talet fick framstötar från läsarna i våra trakter inleddes redogörelserna ibland med ”Från V-m skrifves:”. Om man söker sådana inslag där initiativet härstammar från min gamla hemsocken Verum hittar man ett par artiklar i Kristianstadstidningarna från åren kring 1897, dvs för 125 år sedan. Dessa handlar om den företeelse som på den tiden hade fått beteckningen ”Baggböleri”. Namnet uppkom vid mitten av 1800-talet som en beteckning olovlig avverkning av kronoskog, vilket ägarna av Baggböle sågverk i Västerbotten anklagades för. Men senare stod ordet ”Baggböleri” för andra former av tvivelaktig verksamhet inom skogsnäringen, särskilt anklagelser om skogsskövling.

Några dagar före julen 1898 hade Kristianstadsbladet denna notis: Baggböleri kan man med skäl kalla den skogssköfling, som till varje jul äger rum inom Göingebygdens nordligare församlingar, till följd af den mängd julgranar, som vid denna tid nedhuggas. Vid därvarande järnvägsstationer kan man nämligen dagligen få se tusentals sådana, skrifves hit.

Julgransförsäljning 1922

Även ett annat slags skogsbruk i Göinge blev föremål för kritiska inlägg i tidningarna. Kristianstads Läns Tidning hade den 24 mars 1897 en artikel om den stora skogsavverkningen med upprinnelse i en framställning av någon från Verumstrakten. Textens inledning var: Från Werum skrifves till oss: Skogssköflingen pågår här ohejdadt. Vattensågar och ångsågar äro jämt i verksamhet. Det ena skogshemmanet efter det andra inköpes af sågverksägare, som genast sätta yxan till roten och hugga bort allt; den större skogen till timmer och bräder, den mindre till ved, som sedan afyttras.