(Skildrad år 1910 i ”A history of the Swedish-Americans of Minnesota”. Texten i översättning.)

VERUM. I boken Ett annat Verum ”der borta på andra sidan hafven”, som utkom 2018 berättade jag på några sidor om de tre bröderna Louis, Nels och Emil Peterson som på 1880-talet emigrerade till Minnesota i USA. De var bröder till Bjära-Olofen från Verums kyrkby.

Bjära-Olofen f. 24/12 1863 d. 9/9 1964. (Bild från Brogårdhsamlingen)

Denne bror - Olof Persson - var livet ut kvar på födelsegården. Han gifte sig sedermera 1921 med sin hushållerska Johanna Svensson och blev far till tre barn. Johanna hade planer på att emigrera redan 1902, men resan blev inställd. Olof Persson blev uppmärksammad för sin höga ålder och då han avled den 9 september 1964 hade han tre månader och 20 dagar kvar till att nå 101 års ålder.

VERUM. I en handledning om biodling kan man läsa denna berättelse:

Bikupan kunde tillverkas av många olika typer av material, men tillverkades nästan uteslutande av halm. Kuporna fungerar genom att tunna pinnar sticks tvärs igenom kupan. Dessa pinnar använder sedan bina för att fästa sina vaxkakor på, som byggs lodrätt ner i kupan i kontrast med bistockarna där bina fäste sina vaxkakor fritt inuti stocken och försvårade skattningen. År 1768 lanserade Samuel Linneaus kranskupan, en ny slags halmkupa baserad på tidigare engelska ideér. Det var en halmkupa som man allt eftersom bisamhället växte kunde bygga på med halmkransar och därmed gav en föränderlig storlek åt kupan.

Den äldsta typen var den s. k. bistocken och därefter kom den typ av Bikupor med halmkransar som ses bortom stocken på denna bild.	Bikupor ägda av Olof Persson i Bjeret, Verum sn. Bikuporna är av den för trakten vanliga typen, dvs för dem som inte gått över till ramkupor.

Fotograferade 1938 av Alf Kahnberg.

De traditionella halmkuporna har fungerat som bibostäder i många hundra år, men kom ur bruk på 1950-talet. Halmkuporna tillverkades av material som alltid fanns till hands utan kostnad och sådana kupor hade många fördelaktiga egenskaper. De isolerade mot kyla utifrån men släppte också genom den fukt som bildades inne i kupan. Till skydd mot väder och vind kunde man på vissa ställen linda granbark runt kuporna. Ibland gjorde man en huv av halm, eller sedermera tjärpapp, över kuporna.

VERUM. Under de år som adelsmän betjänade av lakejer härskade på Skeinge säteri i Verums socken blev ibland personer födda i utlandet inkvarterade i gården. En fransman som kallades Favre vistades på Skeinge säteri på 1780-talet och i början av 1800-talet var ryssen Ivan Gifrig bosatt där. Ryssen kan antingen ha kommit till Sverige som en av de ryska desertörerna från finska kriget 1809 eller kanske som fånge efter ryska arméns kapitulation vid Narva 1810.

Såhär såg Skeinge sätesgård ut när fransosen Favre vistades där.

Hur fransmannen hade hamnat där är okänt, men såväl denne ”fransos” som den ”ryske drängen” blev omtalade i socknens födelsebok som upphov till utomäktenskapliga barn.

Namnet Favre bars av en känd fransk statsman. Han hette Jules Favre och levde åren 1809 till 1880. En annan känd Favre från vår tid är den schweizisk fotbollsspelaren Lucien Favre.

VERUM. Idag ska jag nostalgiskt minnas landskapet och de små skogsbäckarna där jag haft förmånen att tillbringa min barndom. En annan som för snart 150 år sedan bar på liknande tankar var skalden och tullinspektören Elias Sehlstedt (1808–1874). I dikten Sång i Ångermanland skrev han: Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. Och hela hamnen som en spegel låg, Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg. (i Svea 1873.) Sundsvall var då en av Sveriges rikaste och mest blomstrande industristäder. Genom de många sågverk som anlades kring staden förskaffade stadens förmögna borgare, som kallades ”träpatroner”, sig stora rikedomar.

Att jämföra sågverksblomstringen i Norrland med sågverken i Verums Möllebäck haltar, men lite darr i hembygdskänslan kommer när jag ser dessa Verumsbilder från 1930-talet. Och Sehlstedts kända sentens: Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg gjorde sig påmind när jag läste uppteckningarna i folklivsarkivet.

De två uppteckningarna gjordes 1938 av museiamanuensen Alf Kahnberg (1911–2002). Oljemålningen av sågmöllan är utförd av John Öhvall (1883–1957). 

VERUM. När Jan Myrdal avled 93 år gammal den 30 oktober 2020 kom många hyllningar och minnesrunor. Dock var några av dem kluvna och en del även rent hatiska. Hösten 2013 sände han med min hjälp en ”snygg och lagom stor blomsterhyllning” till en släktings begravning i Kristianstad.

Jan Myrdal (1927-2020)	Gustaf Carlman (1906-1958)

På hemsidan för ”Jan Myrdalsällskapet” kan man läsa Jan Myrdal är död. Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit. Slutraderna i sällskapets minnesberättelse lyder: Personen Jan Myrdal är död. Att önska frid över hans minne vore ett uttryck för den borgerliga sentimentalitet som han avskydde.

I Svenska Dagbladet skriver Kaj Schueler: Bokslutet över den svårfångade Jan Myrdal måste innehålla två kolumner. En för den respekterade och inspirerande författaren, och en för debattören vars grova felsteg det inte finns några ursäkter för. En politiskt korrekt ledarskribent i samma tidning skrev: När somliga talar lyriskt om hans storhet, minns och påminn även om det i hans gärning som var avskyvärt. Annars kommer hans misstag att upprepas.