VERUM. I Värnamo Allehanda kunde man den 20 september 1902 läsa följande notis om en dam som hade bott i byn Stavshult i Verums socken åren 1875 till 1880: I de sålunda infångade damerna återfann kronolänsmannen efter studier i ”Polisunderrättelser” medlemmar af den farliga s. k. Skånska ficktjufsligan. Den äldsta af sällskapet, en 63-årig synderska, uppgaf sig hos kronolänsmannen heta Johanna Olsson. Men han konstaterade snart att hon icke vore någon annan än den bekanta farliga ficktjufven Agneta Petersson från Verum i Kristianstad län, hvilket hon omsider vidkände.

Klipp om ”Agneta Petersson från Verum” ur Smålandsposten i september 1902

Agneta Petersdotter var född i Mjölkalånga, Finja socken 1838 som dotter till Nils Peter Krok (f 1812) och Juliana Hallström (f 1808). Agneta var uppfostrad i den trakt där de s. k. Finjatattarna hade sin hemvist. Hon hade 1875 ingått äktenskap med Nils Andersson från Fjälkestad och de kom samma år till en gård Stavshult i Verums socken. Paret och deras fem barn flyttade sedan till Vankiva socken 1880. Ett av barnen - Carl Persson född 1865 av hustrun före äktenskapet - hade vid det laget redan börjat som gårdfarihandlare och kallades krämare.

VERUM. Hösten år 1872 inflyttade den nytillträdde skolläraren Christoffer Andersson (1834–1881) och hans hustru Sofia Bernhardina Rundcrantz (1836–1916) i Verums skolhus. De kom då från Lund och medförde sina tre barn Anders född 1866, Inrietta Beata född 1869 och Lydia Carolina född i april 1872. Yngsta dottern blev senare noterad som född i Verum.

På denna bild skymtar Verums äldsta skolhus byggt 1829 före tillbyggnaden av den andra våningen åren 1900–1902.

På färgfotot ses Christoffer Anderssons sonsons son lektor Eskil Rundcrantz i Snapphaneordens utstyrsel rakt ovanför mig själv.

Under tiden fram till skollärarens död nyårsdagen 1881 föddes därefter de tre döttrarna Hilma Sofia 1873, Anna Paulina 1876 och Ruth Hildegard 1878. Änkan flyttade till Lund med sina sex barn hösten 1881 och familjen noterades där som ”Fattig”.

Tre av barnen - Anders, Hilma Sofia och Ruth Hildegard – valde faderns yrkesbana och blev lärare. Äldsta dottern Inrietta Beata arbetade som butiksbiträde hos Borgs i Lund. Hon avled 1917. Dottern Anna Paulina, som blev sjuksköterska, dog i Hasslaröd, Osby socken 1957. Dottern Lydia Carolina var åren 1892 till 1914 gift med fil dr Carl Ludvig Lohmander och när hon avled i Sölvesborg 1961 var hon bosatt hos dottern Brita Lohmander (1901–1989), som var folkskollärare i staden. Yngsta dottern Ruth Hildegard återkom till sin födelsesocken 1920 och var därefter lärarinna i Jägersborgs skola. Hon avled i Hasslaröd, Osby socken 1966.

VERUM. Till staden Akron i Ohio kom i början av 1900-talet en ganska stor grupp svenskar. De organiserade där församlingen Bethany Lutheran Church. Genom kyrkans dokument kan man se att staden snart hade ett femtiotal personer med rötter i Verums och Vittsjö socknar. Staden hade år 1900 ca 40.000 invånare. Med förorterna inräknade har staden i våra dagar över 700.000 invånare.

Min farmors syster Ester Olsson i Brogården har berättat om Verumspojken Svante Olofsson (i USA Swan Olson), som var hennes kamrat från barndomen. Han hade direkt efter ankomsten till Akron gift sig med Selma Bengtsson från Gundrastorp i Vittsjö socken, som han blivit bekant med före överresan. Hennes föräldrar Bengta Nilsdotter och Bengt Olsson finns på dessa porträtt i Claes Ruderstams bok Vittsjöluft (utgiven 2011).

Swan Olson (1878–1939) var trotjänare i Goodyears stora däckfabrik där han arbetat i många år. Han hyllades efter sin död av ”Goodyear 25 Year Club”.

I staden bodde i början av 1900-talet dessutom tre systrar Augusta, Berta och Olga från Brogården i Verum med sina familjer och senare från 1921 även tillsammans med sin mor änkan Helena Olson.

Bröllopsfoto av 24-åriga verumsflickan Olga, som 1910 gifte sig i Akron med August (Gust) Larson från Träslövsläge.

I Akron bodde redan från 1892 änkan Nellie Olson (1857–1929) som var född i samma by. Hon hade kommit dit med fyra barn som alla var födda i Danmark. Nellie emigrerade från Verums socken till Danmark 1879 där hon i februari 1883 gifte sig med Hans Olsson, vilken var född i Trelleborg. Makarna fick fyra barn - Hilma Anina Elisa 17/2 1884, Arthur Emil Julius 4/9 1885, Hulda 11/8 1887 och Ella Maria 31/12 1889. Maken dog i juli 1890 och under sommaren 1891 återvände Nellie till sin födelseby i Verums socken varifrån hon redan i maj 1892 avreste med sina fyra barn till Akron i Ohio.

VERUM. Alldeles vid sidan av kyrkan och mittemot gamla skolan - som nu används som församlingshem - låg ända fram till slutet av 1930-talet det s.k. annexhemmanet. 

Det var en arrendegård som ägdes av kyrkan. Gården arrenderades av en kedja av släktingar härstammande från klockaren Sören (Söffren) Mickelsön vilken dog 85 år gammal 1677 och alltså var född på 1590-talet. Den sista i släktkedjan på gården var dottern till prästbonden Per Olsson Hildur Persdotter, vilken var gift med Nils B. Persson från Magnarp. Han kallades Hacka-Nisse sedan makarna bosatt sig på Hackagården i Verums kyrkby.

Klockaren Mickelsönn var bosatt i Ristorpet – en plats som sedan dess har kallats Jainatorpet (dialektuttal för Degnetorpet eller Djäknetorpet, dvs Klockaretorpet). Att klockaren träffade Lars Wivallius framgår av denna text av Tord-Jöran Hallberg i boken ”Familjen Grip i dikt och verklighet”: I ett skriftligt vittnesmål, riktat till ”gunstige fromme juncker Wllff Griff”, skriver klockaren Söffren Michelson, att han och prästen varit på Björkeberga gård och talat med Erik Gyllenstierna alias Lars Wivallius, varefter ”hand bad præsten och mig at vij ville gaa neder i Stuen till Eder”.

VERUM. Två gånger med 105 års mellanrum ”bortsopade” Helgeån broar med uppgiften att säkra Verumsbornas förbindelser till Osby socken. År 2000 försvann bron mot Osby från Hörlinge via byarna Hovgården och Maglaröd i Verums socken. Olyckan år 1895 tog träbron mellan Skeinge i Verum och Brunkelstorp i Osby.

Notis om den privatägda träbron som försvann 1895	Den förstörda bron vid Hörlinge/Hovgården 2000

Notis om den privatägda träbron som försvann 1895 Den förstörda bron vid Hörlinge/Hovgården 2000

Den privatägda träbron vid Skeinge kvarn förband Brunkelstorps by med Skeinge. Enligt tidningsnotisen bortsopades den 1895, men bron hade redan på 1880-talet ersatts av en ny järnbro ett stycke öster om den gamla. Byggandet av den nya bron finansierades av ett statsanslag om 18 400 kronor till Osby kommun. Denna första järnbro, som byggdes 1887–1888, fanns kvar fram till omkring 1950 då en ny bro blev färdig. Jag minns att den äldsta järnbron på 1940-talet var så svag att passagerarna fick stiga ut bussen och gå över.

Entreprenadannonser om byggandet bron vid Skeinge från 1887 och 1949.

Att brobygget på 1880-talet var omtvistat och vållade gräl kan utläsas av en längre notis om att några markägare tyckte att den gamla vägsträckningen var bättre även om den var dubbelt så lång. Det var nyttjandet av denna längre vägsträckning som helt omintetgjordes av Helgeån själv 1895.