VERUM. Idag ska jag nostalgiskt minnas landskapet och de små skogsbäckarna där jag haft förmånen att tillbringa min barndom. En annan som för snart 150 år sedan bar på liknande tankar var skalden och tullinspektören Elias Sehlstedt (1808–1874). I dikten Sång i Ångermanland skrev han: Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. Och hela hamnen som en spegel låg, Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg. (i Svea 1873.) Sundsvall var då en av Sveriges rikaste och mest blomstrande industristäder. Genom de många sågverk som anlades kring staden förskaffade stadens förmögna borgare, som kallades ”träpatroner”, sig stora rikedomar.

Att jämföra sågverksblomstringen i Norrland med sågverken i Verums Möllebäck haltar, men lite darr i hembygdskänslan kommer när jag ser dessa Verumsbilder från 1930-talet. Och Sehlstedts kända sentens: Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg gjorde sig påmind när jag läste uppteckningarna i folklivsarkivet.

De två uppteckningarna gjordes 1938 av museiamanuensen Alf Kahnberg (1911–2002). Oljemålningen av sågmöllan är utförd av John Öhvall (1883–1957). 

VERUM. När Jan Myrdal avled 93 år gammal den 30 oktober 2020 kom många hyllningar och minnesrunor. Dock var några av dem kluvna och en del även rent hatiska. Hösten 2013 sände han med min hjälp en ”snygg och lagom stor blomsterhyllning” till en släktings begravning i Kristianstad.

Jan Myrdal (1927-2020)	Gustaf Carlman (1906-1958)

På hemsidan för ”Jan Myrdalsällskapet” kan man läsa Jan Myrdal är död. Så brutalt bör det sägas. Förskönande omskrivningar, gå bort, lämna oss, skiljas hädan etc. var honom förhatliga. Och om ordens makt har han skrivit. Slutraderna i sällskapets minnesberättelse lyder: Personen Jan Myrdal är död. Att önska frid över hans minne vore ett uttryck för den borgerliga sentimentalitet som han avskydde.

I Svenska Dagbladet skriver Kaj Schueler: Bokslutet över den svårfångade Jan Myrdal måste innehålla två kolumner. En för den respekterade och inspirerande författaren, och en för debattören vars grova felsteg det inte finns några ursäkter för. En politiskt korrekt ledarskribent i samma tidning skrev: När somliga talar lyriskt om hans storhet, minns och påminn även om det i hans gärning som var avskyvärt. Annars kommer hans misstag att upprepas.

VERUM. Noteringen om denna bild i folklivsarkivet i Lund har följande lydelse: Piphylla ägd av Nils Persson i Verum. Piphyllan är 75 cm hög. Hyllan har formen av en kvadrant med trekantiga lådor. Radie 22 cm. Höjd 14 cm. Material björk. Hyllan har tillhört greve Bark på Skeinge herrgård. Anteckningen och bilden har införts i arkivet 1938 av Alf Kahnberg, som sedermera blev lektor vid lärarhögskolan i Malmö.

Hyllans tidigare ägare var hovmarskalken och greven Nils A. Barck, vilken efter att ha blivit ruinerad genom vidlyftiga affärer och misslyckade experiment med sockerframställning flyttade till våra trakter i Göinge 1839. Han var ingift i den adliga godsägarätten Beck-Friis, som hade haft ägarintressen i Skeinge och Björkeberga sedan början av 1812. År 1841 köptes Skeinge säteri på auktion av den stormrike bonden och handlanden Nils Persson i Marklunda, anfader till nuvarande ägare till Söndregård i Maglaröd.

VERUM. Axel Wallengren, som även kallade sig Falstaff Fakir, har i sin bok ”Hur jag blev fakir och andra berättelser” nämnt hur det var att uppleva ett slädparti. Han skriver: Ett slädparti hör också till julens stillsamma fröjder. Därtill krävs snö, slädar och hästar. De sistnämnda finns alltid på plats hos någon åkare, en släda kan man ju alltid komma över; men snön är icke så lätt åtkomlig. Den brist på atmosfärisk värme, som erfordras för en snöflingas framställande, är större än mången eskimå tror. Dessutom gör en snöflinga intet slädparti. Därtill fordras flera miljarder på en gång.

Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Längs en gammal riksgräns” (1960)

En gång i slutet av 1940-talet hade just Verums socken genom Guds försyn beviljats några miljarder av dessa flingor. Detta gjorde att man sammankallade intresserade verumsbor och några bönder med dem tillhörande hästar och slädar för att samlas utanför Bygdegården.

VERUM. Vid en intervju som Kvällspostens Bengt Eriksson gjorde 2011 med lektorn, deckarförfattaren, godsägaresonen och akvarellmålaren Jean Bolinder (1935-2020), då bosatt i Bjärred, svarade intervjuoffret: Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Jean Bolinder var enligt intervjuaren: … en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst. Hans hade erövrat fil. lic-examen i Lund och arbetade därefter som lektor i Lund. Han var en ovanligt kreativ och mångsysslande person med många strängar på lyran.

Bolinder sysslade med tiokamp i sin ungdom. En idol och senare vän till honom var den olympiske idrottsmannen Kjell Tånnander, vilken var folkskollärare i Jägersborgs skola i Verums församling åren 1949-1952. Se artikel på hemsidan Vittsjö/Bjärnum: http://www.vittsjobjarnum.nu/artiklar/historia/verum/7733-den-olympiske-laeraren-i-jaegersborgs-skola-1949-1952.html