VERUM. Idag ska vi i tanken förflytta oss 160 år bakåt i tiden. På Tommemötet som hölls i Verums sockenstuga den 21 december 1860 konstaterades att sockenkassan från föregående år hade ett underskott av drygt 5 Riksdaler Banco. Men eftersom utminuteringsskatten för 1860 uppgick till över 73 Riksdaler Banco kunde man sedan socknens alla utgifter betalts för året bokföra ett överskott på närmare 3 Riksdaler att överföra till 1861. Åren 1859 och 1860 finansierades socknens kostnader enligt ”Räkning vid Tommemötet År 1860” helt med skatten på utminutering av brännvin. De 21 april 1860 gav sockennämnden Jöns Persson i Brogårdsbygge rättighet att: ”utöfva minuthandel med spirituösa drycker”.

Tomasdagen den 21 december var under 1800-talet den dag då socknens räkenskaper fastställdes. Det var av gammal sed även den dagen alla arrenden och löner som räknades i spannmål skulle vara betalda för året. Fram till 1772 hade dagen heldagsstatus.

Den största kostnadsposten i Verums sockens räkenskaper 1860 var barnmorskans lön med 23 Riksdaler. Kostnaden för att en av sockenmännen skulle resa till Broby för att lyfta utminuteringsskatten var 4 Riksdaler. En av årets minsta poster var arvodet till f d korpralen Johannes Nordqvist för ”Ringning och grafning för tvenne fattighjon”: 1 Riksdaler och 83 öre.

VERUM. Redaktören i Kristianstadsbladet Erik Melén hade en septemberdag 1956 tagit sig en biltur långt upp i Göingebygden för att träffa konstsmeden Einar Person i Brogården. Redaktören skriver: Jag besökte honom i hans smedja, som är sammanbyggd med hans lilla röda stuga i skogsbrynet, en dag då sommaren så smått började övergå i höst. Det var en lördagseftermiddag, då ”vanligt folk” vilade ut efter veckans arbete och vedermödor. Ur skorstenen till Einar Perssons smedja steg emellertid röken rakt opp mellan trädkronornas höstrodnande flätverk och inifrån smedjan hördes ut på byavägen slagen från smideshammaren.

Erik Melén (1910-1985)	Einar Persson (1904-1989)

Besöket i Verum utmynnade sedermera i en lång hyllningsartikel i ChristianstadsBygdens Jul 1956 under rubriken ”Fint konstsmide i Östskåne”. Lovorden är många och redaktörens slutrader lyder: Nu månaderna före jul, har han inte mycket tid över för beställningssmiden. Nu gör han ljusstakar i järn på löpande band, men det märkliga är att varenda ljusstake har sin särprägel – man ser genast, även om man är lekman, att de utgått från en konstsmidets mästarhand.

Gravsten från då spanska sjukan slog till i Verum	Mjölnaren Oskar Bengtsson, hustrun Alma och barnen Linnéa och Birger

Spanska sjukan skördar många offer och fördunklar julfirandet 1918.
Under december månad 1918 avlider sammanlagt 12 personer från Verums socken i spanska sjukan. Söndagen den 20 december gjordes i Verums kyrka tacksägelse samtidigt för sju personer som dött under en och samma vecka. Norra Skåne skriver under rubriken Där sorgen drabbar tungt:
En svårt hemsökt familj af den härjande spanska sjukan kan man med skäl kalla mjölnaren Oskar Bengtssons i Mölleröd, Verums socken, där ej mindre än tre personer af nämnda familj på endast några dagar skördats af döden. Natten till den 17 d:s afled familjefadern Oskar Bengtsson, 33 år gammal. På torsdagen afled deras 5-årige son Bertil och på fredagen afled hustrun Alma Bengtsson, 30 år gammal. Af familjen återstår nu 4 små barn, det äldsta 10 år och det yngsta endast en månad gammalt. Att sorgen är stor kan lättare tänkas än beskrifvas. Tilläggas bör att makarna Bengtsson mistade en tvåårig son för 2 månader sedan. Den 20 d:s afled snickare Karl Kleist, Ristorpet i samma sjukdom 52 år gammal efterlämnande hustru och 8 barn i små omständigheter. Dessutom hafva under veckans lopp aflidit ytterligare tre äldre personer, så att söndagen den 20 gjordes tacksägelse för sju under veckan aflidna, hvilket torde vara enastående i en församling på föga mer än 1.000 personer.

VERUM. Även om vintervädret ännu låter vänta på sig - och kanske några befarar det värsta - blir jag lätt nostalgisk av att tänka tillbaka på snö- och isvintrarna på 1950-talet. På den tiden hade man skidor och skridskor i högsta beredskap. Våra favoritplatser för skridskoåkning och bandyspelande i Verum var: Viken och Tågarps och Magnarps ängar

Halvrör	Sillarör

Isarna uppströms från bron i Verum var inget vidare bra, men nedströms hade man en ganska fin bandybana vid ett ställe som kallades Viken. (Strax före den s.k. Snapphanehålan.) Det var ju nära byn och om man kände till var de två ”groparna” tvärsöver ån från Tufvessons snickerifabrik fanns så kunde man skruva på sig halvrören eller sillarören redan på den översvämmade ängen utanför Björveruds och åka dit på isen. Minns en gång då Göte Findahl, som inte så noga kände till bäckstråken, åkte ner i en vak vid Viken. Han räddades, men blev ju dyngblöt.

VERUM. Clary och Arvid var barn till hemmansägaren August Hultsten och hustrun Sofia Persdotter i Magnarp. Ett par år efter faderns död 1910 skingrades hela familjen och när den efterlevande änkan Sofia 1915 flyttade till Farstorp hade två av barnen Arvid (f. 1894) och Clary (f 1894) redan emigrerat till Amerika.

Vid denna tid hade emigrationen från våra trakter till Amerika avklingat för att helt upphöra året efter att första världskriget brutit ut. Året för Titanicolyckan 1912 hade nio emigranter fått attester från Verum, varav två omkom i katastrofen. Därefter - 1913 och 1914 - reste 17 personer och sedan ingen alls 1915.

Dottern Elsa Hultsten (f. 1896) blev städerska på Vankivagården och dottern Anna Hultsten (f. 1901), som ännu inte var konfirmerad, fick tjänst som piga i Bolberöd. Sonen Olof Hultsten (f. 1899) fick först vistas hos sin förmyndare Jöns Eliasson i Vinslöv, men överfördes 1920 till rubriken ”skriven på församlingen”. Därefter vistades han till 1925 hos Tore Persson i Ekeröd, vilken sedan 1922 var gift med systern Anna.

 Olof Natanael Hultsten (1899-1985)

Olof Hultsten köpte ett mindre skogshemman i Horsaskog som han flyttade till 1925. Gården hade tidigare ägts av Viktor Jönsson och dessförinnan av Jöns Thuvesson (1831-1922). Gårdsbyggnaderna var kulturhistoriskt intressanta. Boningshuset var uppfört omkring 1750 och renoverades av Olof Hultsten 1937. Sina sista år bodde Olof Hultsten i en pensionärsbostad i Brogården. Han var en stillsam och godmodig man.