VERUM. I en av begravningsböckerna för Verums församling noteras den 15 april 1770 följande om en knekt med erfarenheter från kända fältslag och belägringar i Europa: 4 de dag Påsk Begrofs gamle Jacob Möller ifrå Skeinge gård, hwaräst han i 15 års tid warit och af Högwälborne Herrskapet niötet nådebröd och underhåll, någon swår siukdom förmärktes intet hos honom annat än ålderdoms skröplighet, hwaraf han dödde Påskedagen. Effter dess medförda attest ifrå Hästweda Sockn skulle han wara 98 år gammal.

Denne gamle knekt var född 1674 i den svenska besittningen Wollin i Pommern. De två öarna Usedom och Wollin, som tilldelades Sverige vid Westfaliska freden år 1648, avträddes till Preussen 1720. Den svenska stormaktstiden brukar betraktas som oåterkalleligen slut efter freden i Nystad året därefter.

Jacob Möller tjänade först i de preussiska trupperna och var sedan mitten av 1690-talet soldat i Sachsen och Polen där August den starke (1670-1733) då härskade. Jacob Möller blev sårad och infångad vid Kliszów 1702. Han blev frisläppt under färden till Danzig, men kom på nytt i fångenskap vid Toruń (Thorn) i Polen 1703. Därefter överfördes han till Sverige och var under några år soldat i det Hamiltonska regementet. Möller flyttade till Skeinge gård från Åbuen i Hästveda socken 1754.

VERUM. Ett hundrafemtioårsminne av när svält och hungersnöd plågade våra bygder i slutet av 1860-talet.

Två pigor från Verums socken - Pernilla Persdotter och Helena Bengtsdotter - trädde i april 1870 fram till försvar för majoren von Gersdorff vid Hässleholms gård. Han och Gustaf von Schultz i Osby hade fått ta emot hårda angrepp för sitt arbete som arbetskraftsagenter. Pigorna hade sommaren och hösten 1869 nappat på en av de annonser som majoren von Gersdorff hade låtit införa i ortstidningarna.

Helena var dotter till Bengt Olsson, vilken kallade Kru-Bengten eftersom fadern Ola Haraldsson bedrivit en mer eller mindre laglig krog på Sågbacken i Verums kyrkby. Helenas föräldrar noterades som utfattiga redan i början av 1860-talet. När Helena avled blott 34 år gammal efterlämnade hon sin 11-åriga dotter Josefina Bernhardina Carlsdotter, som var född i mars 1877. Dotterns födelse inträffade en månad efter moderns hemkomst från en arbetsvistelse i Stockholm åren 1874 - 1877. Den föräldralösa fickan omhändertogs efter Helenas död av en moster som var gift med Jöns Kronvall i Brogården.

VERUM. Stationsinspektoren Helge Leopols Thorssell (1859-1945) var det första i Verums socken födda barn som föräldrarna av religiösa skäl vägrade låta prästen döpa. Om fadern Pehr Nilsson skrev en präst: Hyllande Baptis. Villomeningar.

Denne man och hans slingriga livsöde skildras i det senaste numret av släktforskarnas tidskrift ”Gydhingen” 2019 nr 2.

I kyrkoböckerna för Verums socken för åren 1856-1867 hittar man ett tiotal personer som hade bekänt sig till den tidens villoläror ”Baptismen” och ”Mormonläran” och även vägrat att låta döpa sina barn. De flesta av dessa emigrerade sedermera till Nordamerika, men några av dem lyckades prästerskapet några år senare förmå att återgå till den officiella statskyrkan kyrkan.

Det tidigaste i Verums socken födda barn som föräldrar vägrade låta döpas var Helge som föddes i Hästberga den 25 augusti 1859. För honom saknas notis i födelseboken, men han infördes i husförhörslängden på en rad under föräldrarna Pehr Nilsson och Hanna Åkesdotter med anmärkningen: Icke döpt. Hans äldre syskon Elise (1851, död 1861), Anna (1853), Johannes (1855), Nils (1856, död 1870) hade alla döpts. Helge blev en studerad karl och var järnvägstjänsteman. Han tog sig namnet Thorssell och var stationsinpektor i Alvesta 1912-1924. Han avled i Osby 1945. Sedan han vunnit inträde i Kristianstads läroverk såg de ledande personerna i staden till att den begåvade pojken återfördes till statskyrkan.

VERUM. I mitten av augusti berättade jag om de tretton ”äldsta” verumsbor som jag träffat. I listan saknades tyvärr korgmakaren och allehandakunnige Ola Nilsson. Han var född den 24 augusti 1862 i en jordstuga i Gubbarps utmark. Anledningen till att han inte kom med i min lista var att han vid sin bortgång i augusti 1961 bodde i Skånes Fagerhult dit han hade flyttat från Länekärr i Farstorps socken 1959. Han avled 14 dagar innan sin nittionionde födelsedag.

Ola Nilsson (t.v. med korgen) fotograferad vid 93-årsdagen 1955 av lokalreportern Malte Björk. Korgmakaren samspråkar med Thorvald Jönsson (1903-1977) från Magnarp. Denne var en mycket intresserad bygdeforskare och god berättare.

Olas föräldrar var Nils Niklasson och Johanna Lindskog. Vid mitten av 1860-talet noterades de som utfattiga och befriade från skatt. Familjen drabbades hårt av svältåren och Ola har berättat om de svåra nödåren i slutet av 1860-talet långt ute i kanten av myren.

VERUM. Maija-Liisas brev från 1947 dyker upp i en skrivbordslåda. Alltsedan barnaåren - jag är född 1943 - har jag hört talas om min mors extrasyster Maija-Liisa. Hon var finlandsbarn i mina morföräldrars hem i Ekeröd i Verums socken under några år i början av 1940-talet och hon förekommer på en del bilder i släktens fotoalbum. För några år sedan fann jag i en skrivbordslåda ett brev avsänt den 9 december 1947 till min mor Margit från finlandsflickan Maija-Liisa Ivonen (född 1933). Hon var då bosatt hos sin pappa i Riihimäki i Södra Finland knappa tio mil norr om Helsingfors. Brevet inleds: Hej, hej Margit! Nu skriver jag lite till dig. Du får förlåta mig för att jag inte har skrivit förr. Hur mår ni nu där, jag mår bra. Jag får hoppas att Mats också mår bra! ..... Hon skriver vidare: .... denna jul får jag inte vara med i Sverige och det tycker jag inte riktigt om. Nu får jag se huru dan jul här i Finland är, men det blir nog inte detsamma som där i Sverige, för här finns inte så mycket gott.....