VERUM. I tidningen Kvällsstundens senaste nummer presenteras Enoch Thulins ödesdigra flygtur den 14 maj 1919 vid hamnen i Landskrona. Thulin omkom 37 år gammal vid störningen för 100 år sedan och inte långt därefter avvecklades AB Enoch Thulins Aroplanfabrik.

Denne nyskapare var son till pastor Andreas Thulin, vilken föddes på en gård i Mejarp, Verums socken år 1824. Efter studier på läroverket i Kristianstad och avlagd mogenhetsexamen där blev Andreas inskriven vid Lunds universitet 1853. Han blev prästvigd 1857 och tjänstgjorde fram till sin död 1890 som obefordrad präst. Andreas Thulin hade vid 55 års ålder - i juni 1879 - gift sig med den nyss 28 år fyllda bonddottern från Ö. Ingelstad. Ingrid hade varit Andreas Thulins konfirmand många år tidigare. Vid familjefaderns död bodde de i Simris socken. Modern var kvar där med sina sex barn till 1894, då familjen flyttade till Lund. Släktingar har berättat att fattigdomen var så stor att barnen fick vandra barfota med skorna i händerna för att spara skosulorna. Men änkan hade föresatt sig att trots fattigdomen förskaffa sönerna mogenhetsexamen och alla fem uppfyllde moderns mål att avlägga mogenhetsexamen.

VERUM. Underlydande bönder förfördes av kungen "till buller och galenskap"

Under nödåren på 1770-talet genomförde Gustav III statsvälvningen som riktade sig mot partiväldet och som gjorde kungen till "herre över riksdag och råd". Revolutionen iscensattes i Kristianstad den 12 augusti 1772 av ditsände ”intrigören” J. C. Toll och fullbordades av kungen själv den 19 augusti i huvudstaden.

Detalj av C.G. Pilos målning ”Gustaf III:s kröning	Johan Christopher Toll

Dagen därpå antog ständerna en ny statsförfattning och ett par dagar senare höll Gustav III sitt berömda kungatal. Historikern Ingvar Andersson har betecknat talet som det mest lysande, klassiskt i svensk politisk retorik. Men Enoch Ingers skriver i sin bondehistorik att talet fick en effekt: som dess författare icke räknat med och som blev för honom ganska ovälkommen. Förtryckta frälsebönder började på olika håll sammangadda sig mot sina herrar och vända sig till kungen för att utverka lindrigare villkor och en mera mänsklig behandling.

VERUM. Det är lockande - vilket framgår av rubriken på denna text - att beträffande skolan i Sjötorpet travestera ett klassiskt uttalande av Ulf Lundell. Första ledet i hans välkända mening lyder: En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Sålunda utgår den lätt vitsiga rubriken på denna berättelse från ett liknande uttryck, nämligen: En obildad lantbruksskola är en lantbruksskola det också – eftersom det väcker en del frågor…

I slutet av 1800-talet hade Johan Andersén - en man med ett ovanligt livsöde - bosatt sig på en tämligen förfallen gård i Sjötorpet i Verums socken. Gårdsbyggnaderna låg vid Bodarpasjöns södra strand. Den genom ekonomiska svårigheter tämligen tilltufsade mannen som kom dit 1875 kallades av ortsbefolkningen ”Danske Gubben”. Han var då 68 år gammal och åtföljdes dels av sin 20 år yngre danskfödda hustru Maria Lovisa, dels av sin då 37-årige son Johan Wathier Casimir Andersén. Makarna Andersén hade bott på en gård i Hästberga sedan 1871, dit de då anlänt från ön Ven.

I april 1877 infördes nedanstående annons i ett par skånska dagstidningar. Andersén hade haft sin första annons om skolan i Kristianstadstidningen Skånska Posten den 3 februari samma år.

”Danske Gubben” hade genomgått en säregen karriär som först inspektor på Huseby gods i Småland och därefter ägare av stora jordegendomar samt slutligen helt blottställd i samband med den ”Hamiltonska konkursen”. Hans livsöde har presenterats på denna hemsida den 30 september 2013 under rubriken: ”Danska Gubben” i Verum 1871 - 1886, en ruinerad godsägare med ett brokigt liv"

VERUM. De var skönt att höra en lättnadens suck från landets prästerskap sedan de från Strängnäs stulna riksregalierna återfunnits i en soptunna vid Åkersberga. Men i Verums församling hördes ingen sådan ”lättnadens suck” för tvåhundra år sedan. I kyrkans räkenskaper för år 1818 - skrivna 2019 - kan man i stället läsa följande sorgliga anteckning:
Den kalk och patén, som kyrkan förr ägt och förvarade hos annexåboen i Werum by Pehr Johnsson förlorades jemte större delen af hans egna effekter, vid en nattetid utbruten eldsvåda som lade hela hans gård i aska.

Kyrkans två mest värdefulla gamla dyrgripar förlorades alltså i en gårdsbrand hösten 1818. En ny silverkalk och även en ny paté (oblattallrik) i silver - som ersättning för förlusten - skänktes sedermera till kyrkan 1824 av två bönder från Malseröd och en ny brudkrona skänktes sedermera 1948 av Karin Keller (1889-1965), som var född i Maglaröd och avled i Kalifornien.

Brudsilver tillverkat av Kristianstadsmästaren Olof Diedrich Rooth

Minnessakerna som försvann
Det var under några förfärliga år i början av 1800-talet som Verums kyrka blev av med sina gamla dyrgripar. Då förlorades silverföremål som i hundra år ägts av Verums församling. Hösten 1818 blev kyrkans nattvardskalk och en tillhörande patén (dvs oblattallrik), båda av silver, förstörda då två gårdar på kyrkbacken utplånades natten till den 23 oktober och under det följande decenniet såldes dessutom brudkronan som kyrkan haft sedan 1709.

VERUM. Fortfarande vid mitten på 1900-talet såldes i livsmedelsbutikerna nästan uteslutande omalet kaffe, som på begäran maldes i butikens kvarn. Detta gjordes medan kunden väntade och det var en hederssak för lanthandlaren att veta vilken malning som gällde för olika familjer. Detta faktum vållade mig stort huvudbry när jag som gymnasist vikarierade som expedit i vår butik under sommarloven. I några familjer hade man fortfarande på den tiden kokkaffe, vilket nuförtiden mest förekommer norröver i landet.

Solo-Kaffe rostades och såldes av AB Malmö Kaffekompani som var grundat 1898

Fortfarande då kaffet mot slutet av 1800-talet blivit en folklig nödvändighet ansågs rostade bönor som en lyxvara. Kaffet salufördes på den tiden i form av orostade (d.v.s. vita) kaffebönor. Därefter rostades bönorna i hemmen och förvarades i särskilda täta bleckburkar som skulle bevara aromen.

ICA-handlarna, som då tillhörde Hakon och EOL-bolagen, hade under krigsåren på 1940-talet utvecklat ett eget märke av kaffeersättning som hette ICAfé. När sedan efterfrågan på kaffe i det närmaste exploderade efter kriget övergick alla inköpscentraler som var knutna till ICA till en gemensam kaffesort som hette Luxus. Sedan detta genomförts 1952 försvann de flesta billigare kaffesorterna från marknaden.