VERUM. För etthundra år sedan fördunklades livet i många familjer i våra bygder. En av de socknar som drabbades särskilt hårt av den pandemi som gick under namnet ”Spanska sjukan” var Verum, som är min egen födelseförsamling.

Den största med Spanska sjukan jämförbara farsot som veterligen drabbat Verums socken - möjligen bortsett från digerdöden på 1300-talet - är en rötfeberepidemi 1785, då sammanlagt 34 dödsoffer skall ha skördats under året. Enbart i den lilla byn Hästberga dog fem personer.

Tidningen Norra Skåne lämnade hösten 1918 dagliga rapporter om antalet nya sjukdomsfall.

I november för fem år sedan erinrade tidningen Norra Skåne sina läsare om de många liv som dödens lieman skördade i Verums församling 1918. Notisen från den 4 november 2013 hade denna formulering: Det var 95 år sedan som den spanska sjukan svepte in som ett dödsmoln över Sverige. Tusentals själars lågor släcktes och trakterna kring Verum var långt ifrån förskonade. En av de drabbade familjerna var mjölnare Oskar Bengtssons från Mölleröd som tillsammans med sin maka Alma hade nio barn.

Från och med augusti månad 1918 avrapporteras sjukdomens härjningar i tidningen Norra Skåne varje dag under rubriken ”Spanska sjukan”. Fram till den 6 augusti hade 33 sjukdomsfall konstaterats i Kristianstads län: 7 i Kristianstad, 6 i Åhus, 8 i Rinkaby, 4 i Villands Vånga, 5 i Klippan, 2 i Simrishamn och ett fall i Norra Åsum.

Den 8 augusti meddelar tidningen att ett tiotal personer har insjuknat i Hässleholm och den 10 augusti rapporteras ett 20-tal fall i Sösdala och i Vinslöv tre fall. Redan den 13 augusti meddelas att två sjukdomsfall har upptäckts bland Skånska trängkårens värnpliktiga. Längre fram i augusti rapporteras att sjukdomen är på retur i Hässleholm med undantag av Skånska trängkåren där 47 värnpliktiga var ”angripna” den 28 augusti.

 Det blev namnet på den första möbelfabrik, som Oscar Findahl var innehavare av, då han 1911 övertog Nilsson & Bengtssons rörelse. Men den skulle komma att följas av flera under den långa tid han var verksam industriidkare i Bjärnum.

VERUM. På gården Korröd i Torstorp vid Jägersborg drev bröderna Hilding, Folke och Ture Persson i många år en leksaksfabrik med leveranser till BRIO i Osby. I slutet av 1940-talet hade de uppfört en modern fabrik utrustad med förstklassig maskinpark.

Under 1950-talet tillverkades där tusentals exemplar av den s.k. BRIO-taxen och en stor mängd skulpterade exotiska djur i trä. I god tid före julhelgen hade lokalreportern Malte Björk besökt fabriken och berättade om tillverkningen som i huvudsak gjordes för leveranser till Bröderna Ivarssons i Osby. Bröderna säger att det endast är själva träarbetet som utförs i fabriken och först när dessa detaljer levererats till Osby får leksakerna sin slutliga montering och målas i de klassiska glada färgerna. (Reportaget finns att läsa i boken ”Även den minsta varelse – Malte Björks reportage och bilder.” 2007

VERUM. Om Hornstedt, Tretow och Thordarson

Trots att det aldrig funnits någon prästgård i Verums socken har folkets umgänge med sin - fram till 1961 - i Visseltofta bosatte kyrkoherde ofta varit konfliktfyllda. De flesta av dessa svårigheter har haft med urspårat brännvinsbruk att göra – några gånger på prästens sida men mestadels bland folket.

Jag har förut - här på ViBj.nu - berättat om tiden då Verumsborna var kända för ”röfvarlif” och osedlighet. En vändpunkt beträffande kyrkoherde Tretows egen inställning till ”absolutisterna” lär ha inträffat vid ett nykterhetsmöte under juldagarna 1887. August Theodor Peterson Tretow (1840 - 1924) var kyrkoherde i Visseltofta och Verums pastorat under åren 1879 - 1889.

A. T. Tretow

Kyrkoherdens sinnesförändring uppmärksammades tio år senare i nykterhetsrörelsens tidning Reformatorn. Då hade Tretow tillträtt ny tjänst i Karlshamn. Artikeln från 1897 inleddes: Nyligen läste vi i tidningarne, att vid den middag som kyrkoherden Tretow i Karlshamn gaf vid sin installation, inga spritdrycker serverades, och att kyrkoherden sålunda numera är absolutist.

Texten som hade rubriken ”Huru kyrkoherden Tretow blef absolutist” beskriver omvändelsen och avslutas med orden: Orsaken hvarför han var motståndare till godtemplarne var nog den att inom Verum fanns vid denna tid en godtemplareloge, hvilken tog sitt nykterhetsarbete som en lättsinnig lek. […] Emellertid lyckades det för en af socknens dåvarande skollärare, hvilken var absolutist, jämte en af ortens mera ansedda nykterhetsvänner att hos kyrkoherden utverka tillstånd för ena skolsalens öppnande för ett nykterhetsföredrag, hvilket kyrkoherden lofvade att själf komma och åhöra, något som han också gjorde. Från den dagen började T. få andra tankar om nykterhetsvännerna och deras sak, och nu är han själf nykterhetsvän.

VERUM. En del yngre personer behöver måhända söka sig till någon dialektordbok för att riktigt fatta vad som menas med första ordet i rubriken.

Hembygdsskribenten Albin Sjöberg har i en trevlig artikel om Näshults diversehandel vid Vetlanda förklarat begreppet såhär (Barometern 1950): Där har jag tillbringat många angenäma timmar under årens lopp som bodhängare. Detta är den vedertagna benämningen på dem, som gärna vilar sig där en eller annan timme emellanåt för att träffa folk och höra nyheter. Där får man spörja vad som händer i bygden. Fredags och lördagseftermiddagar är trafiken särskilt livlig.

En annan skribent gjorde tillägget: Som regel hölls handelsbodarna öppna från klockan åtta om morgnarna till niotiden om kvällarna, men eftersom butikerna ju också var samlingsplatser för folk utan köpkraft, s.k. bodhängare, så kunde det hända att snacket pågick långt efter den ordinarie stängningstiden, ja, ibland fram till midnatt. Man körde nämligen inte ut några kunder, utan väntade beskedligt på att de självmant och utan påtryckningar skulle avlägsna sig.

Folke Svensson under intagande av en prilla (t.v.) Oskar Olofsson på cykeltur i Verum en kall vinterdag (t.h.)

Eftersom jag är uppvuxen i lanthandelsmiljö har jag rätt stor erfarenhet av bodhängarnas stil och speciella egenskaper. Det fanns några olika sorters bodhängare som brukade hålla till i bygdens butiker. Det kunde vara ogifta dagsverksarbetare med ojämn tillgång på arbete och som ofta hade miserabla bostäder eller duktiga kroppsarbetare som emellanåt unnade sig några friveckor för att ”festa om”.