VERUM. Under en tid framöver kommer jag att presentera några valda glimtar baserade på underlaget till den bok om emigrationen från Verums socken åren 1850-1925 som bygdelaget ämnar utge i början av 2018.

Sedan Thorkel Tufvesson i Magnarp avlidit den 18 december skickade hans änka Elna Eskelsdotter ett brev till sin son i Minnesota. Brevet var daterat ”Magnarp den 25 december 1900 ”(juldagen). I en passus i brevet antyder Elna att hon snart följer efter och hon dog den 16 juli 1904. Elna skrev till Per: Jag önskar nu mest om du hade varet här o följt din far till graven men det vet jag icke kan ske men du kunde gerna resa hem så att jag kunde få tala med dig för efter detta tror jag inte jag blir så gammal men ännu är jag temligen kry. Släktkänslan och minnet av den gamla hembygden lever än i denna familj i Minnesota. En av Torkelsonättlingarna är Pers sonsons son politikern Paul Torkelson, född 1952.

En gravsten över Thorkel och Elna Tufvesson finns på Verums kyrkogård. Parets äldste son Per Torkelson, som emigrerade 1877, blev initiativtagare till en massiv utvandring från socknen till Amerika och nästan alla syskonen till Per och hans hustru Pernilla hade sedermera ett eller flera barn i USA. Per Torkelsons tilltag att locka unga personer att överge fosterlandet för en osäker framtid utomlands fördömdes av församlingsprästen Hans Hainer i ett skarpt förmaningstal som han höll i mars 1891.

Thorkel Tufvesson (1824-1900) och Elna Eskilsson (1818-1904) hade på sitt hemman i Magnarp uppfostrat fyra barn. Alla de tre som blev kvar i Sverige hade barn som någon tid vistades i USA och sonen Per Torkelson gifte sig i Amerika med Pernilla Jönsdotter från Gubbarp och på deras farm i St James uppfostrades sönerna Emil Hugo (1882-1967), Carl Anton (1885-1960) och Gustav Adolph (1886-1968). Se bild på sönerna ovan!

VERUM. Uttrycket om ”att kasta pärlor åt svin” kommer ur Bergspredikan, där Jesus ska ha sagt: "Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er." Detta bibelord tycks inte de ledande i Verum socken ha brytt sig det minsta om i samband med att kyrkan byggdes om åren omkring 1910. Här kastades verkligen pärlor åt svinen!

Hemma i verumstrakten har jag ofta hört berättelser om att helgonmålningar från läktarbröstningen i den del av gamla kyrkan som revs i samband med ombyggnaden 1911-1912 togs till vara för att användas till annat. Några av dem såldes vid en auktion och de vackert målade inredningarna fanns sedan i gårdarna runtom i socknen. Ett par sådana helgonbilder fanns i svinstian som ägdes min farfars bror Axel Pettersson och hans hustru Nilla. Gården kallas numera för ”Nillagården”.

Läktarbröstning, i svinstia i Verums by. Målningar föreställande Judas och Simon. Foto: Henrik Alm 1926

När det blev bekant för de antikvariska myndigheterna att vackra gamla utsmyckningar hade hamnat som väggar i ladugårdar, djurstallar och svinstior sände man ut unga studenter för att dokumentera föremålen. En av dem var dåvarande teologie kandidaten Henrik Alm från Stockholm.

VERUM.

.

 Kunderna bosatta i Magnarp är här från vänster: Nils Persson ”Per Ågas Nisse” (1881-1966), Gottfrid Johannesson (1898-1963) och Elsa Johannesson (1898-1979). Vid bensinpumparna t.v och t.h. skymtar syns även handlanden Birger Pettersson (1916-1992). Droskägaren Nils Perssons bil (ägd av denne 1932-1938) var en sjusitsig Volvo årsmodell 1931 med registreringsnummer L 5095. 

Det första bensinmärke som försåg de få bilarna i Verum med drivmedel hette Pratts. Om detta varumärke kan man läsa följande i Wikipedia: Pratts var ett av de första varumärkena för petroleumprodukter i Sverige. Pratts har sitt namn efter Charles Pratt (1830–1891) som grundade ett raffinaderi för paraffin, Astral Oil Works, i New York i USA och var medgrundare till oljebolaget Charles Pratt and Company 1867. Detta företag köptes upp av John D. Rockefellers Standard Oil Corporation. ”Pratts” användes som varumärke av oljebolag i Sverige som var anknutna till, Standard Oil of New Jersey.

VERUM. Konferensdeltagare från Verum möttes på Hanaholm.
Under min tid som anställd inom universitetsväsendet hade jag någon gång i början av 1980-talet förmånen att delta i en nordisk konferens på Hanaholmen vid Helsingfors. Kursgården hade lämnats som gengåva mot att Sverige 1967 hade efterskänkt krigsskulder till Finland. 

Bland konferensdeltagarna fanns universitets- och högskoleanställda från olika lärosäten i Finland och Sverige. Redan andra dagen styrde en person som talade ungefär min göingska dialekt stegen rakt mot mig och utbrast: Ryseled va här ä många som ä komna frau Verumasöjn pau denne konferensen!

Mannen, som hade konstaterat att cirka 8 % av de 25 kursdeltagarna hade rötter från Verum, var lektorn Curt Åberg (1927-1998) från Gävle. Han var son till möbelsnickaren Arthur Åberg och hustrun Judith i Stavshult.

Lektor Curt Åberg för här klubban som preses i ”Akademin för de friska källorna” Bild ur Gert Knutsson: ”Akademin för de friska källorna under 25 år - 1995-2003”. Foto Anders Damberg

Curt var född 1927 och efter avlagd filosofie licentiatexamen i geografi var han extra universitetslektor vid Lunds universitet åren 1961-1964. Han omvittnas som en mycket omtyckt lärare.

Undertecknad besökte i somras Kiviks marknad för femtionde gången i rak följd. Det faktum att vi har fred i Europa och att marknaden sedan mitten av 1940-talet fortfarande kan hållas varje år utan avbrott vill jag högtidlighålla med en trevlig bild från 1945 där min far Birger och hans svärfar Svante figurerar tillsammans med några andra Verumsprofiler.

Temat för denna betraktelse är därför: Sju glada marknadsresenärer från Verum firar den 20 juli 1945 i Kivik att kriget är slut och ”jorden åter snurrar normalt på sin axel”.

På bilden syns från vänster f.d. lantbrukaren Svante Jönsson i Ekeröd (avled i februari 1946), lanthandlaren Birger Pettersson i Brogården, sotare tillfälligt bosatt i Brogården, droskägaren Gösta ”Bil-Gösta” Nilsson i Verum, fiskhandlaren Edvin Fischer i Brogården, lanthandlaren Paul Erik Paulsson i Verum och sotare tillfälligt bosatt i Brogården.

Kiviks marknad hölls under större delen av 1800-talet i mitten av augusti månad. Men från 1866 skulle marknaden enligt normalregeln äga rum den tredje onsdagen i juli och som en konsekvens därav firades "marknadsafton" tredje tisdagen i juli. Denna dag kom att bli en dag avsedd för mera uppsluppet rumlande.