VERUM. Det finns en rik sägenflora kring namnet Kunigunda och det är en väl förborgad hemlighet hur det kom sig att hushållerskan Hanna Nilsdotter, som bodde i Mejarpstorp några år i början på 1800-talet, gav sin dotter de välklingande namnen Maria Amalia Cunigunda.

Flickan föddes i Landskrona den 27 februari 1802 och det kan knappast betvivlas att barnafadern var kaptenen och riddaren av kungliga svärdsorden Göran Adolph Rutenschöld tillhörande adliga ätten nr 328. (Ätten utgick 1973 av brist på manliga avkomlingar.)

Kunigunda var således en ”utomäktenskaplig adelsjungfru” och hon döptes den 2 mars. Dagen därefter - den 3 mars - firas det katolska helgonet Kunigundas minnesdag. Denna tysk-romerska kejsarinna dog den 3 mars 1033 och blev helgonförklarad år 1200.

Mejarpstorp/Snyrpet idag i Verumstrakten (t.v.) och som Café Verum i Hässleholmstrakten (t.h.)

Kaptenen, hushållerskan och två ”fosterbarn” lämnade snart Landskrona för att bo några år i Finja. De flyttade sedan till Snyrpet i Verums socken 1812 (se attest nederst här) och efter sex år där dog G. A. Rutenschöld. (Hans hushållerska hade 1791 fött honom sonen Carl Friedrich, vilken alltså var Kunigundas bror och i testamentet benämndes som kaptenens ”fosterson”.)

VERUM. Jag har för vana att numera, som pensionär, unna mig en burk Carlsbergs ”Elephantöl” som måltidsdryck. Ibland kommer jag då att tänka på att min fars farmor Bengta hade en syster som bodde i Allinge på Bornholm där granitblocken till de stora elefanterna vid Carlsbergsbryggeriernas ingångsport i Köpenhamn blev uthuggna. Porten stod klar 1901 med grova pelare i form av elefanter.

Bengtas syster Nilla föddes i Magnarp 1855 och hon var gift med en ”stenverksförman” som arbetade på Bornholm åren 1884-1905. Nilla Tufvesdotter Liljenberg dog på Bornolm och ligger begravd i Allinge.

.

På bilder av skulpturerna visas sällan att elefanternas sidor bär stora hakkors. Innan nazismen gjorde hakkorset till en omöjlig symbol var det flitigt använt. Det fick ofta symbolisera det nordiska. Hakkorset har även förekommit i olika kulturer runt hela jorden.

Stenhuggeriförmannen hette Karl Nilsson Liljenberg. Han var född 1852 och hade kommit till Verum 1860. Efter åren först i stenhuggerierna på Bornholm, sedan i Söndrum vid Halmstad och slutligen i Göteborg kom han år 1926 tillbaka till Verum där han bodde i en liten torpstuga i Magnarp. Något år före sin död 1935 hade han flyttat in på Verums ålderdomshem.

VERUM. Harold Persson i Emmaljunga var medarbetare i tämligen många avisor. Fanns han på plats i Lappland skrev han gärna om någon orienteringstävling och sände reportaget till ortens avisa. Fanns det deltagare från andra orter sände han reportage till denna del av landet. Harold hade presskort från flera av landets tidningar.

Presskort för Harold Persson är utfärdat från Hässleholms Dagblad och undertecknat av Herman Malve.

Herman Malve var född i Malseröd, Verum, därav namnet. Han var född med efternamnet Olsson och hade syskon bland annat i Gundrastorp. Redan 1918 fanns han i tidningsbranschen då han utgav Verums Folkblad. Innehållet i detta åttasidiga blad mottogs med blandade känslor. En så kallad annons från fattigvårdsstyrelsen i Vettlösa som önskade byta ut vetemjöl mot havremjöl! Protesterna var så påfallande att planerade andra nummer inte utkom.

VERUM. I slutet av 1880-talet florerade tidningsnotiser om inbrott förövade av snickaren August Nilsson från Verum. Han kallades mestadels ”Stortjufven från Verum” och hans finurliga sätt att med olika mekaniska hjälpmedel ta sig in i husen på landsbygden runt om i hela Skåne beskrevs detaljerat i notiserna.

Snickaren, fästningsfången och ”stortjufven från Verum” August Jönsson Gren (1859-1913) Bild t.v. från frigivningen 1895 (Riksarkivet.) Bild t.h notis i tidningen Vestkusten 4 maj 1889.

Mannen var även utrustad med skarpladdad revolver och s.k. blindlykta. (En handlykta för stearinljus, där luckorna kan stängas för att inte avslöja bäraren. Även kallad tjuvlykta.) En del av det mest värdefulla tjuvgodset - som märkligt nog bestod av ”moderniteten” porträttfotografier - påstods han ha avyttrat vid besök i Köpenhamn. Stortjufven med detta digra brottsregister hade vid inflyttningen till socknen uppvisat ett ”lånat” prästbevis.

Den avbrutna Liljenqvisten på Bjäret i Verum - minnet av en olyckshändelse för 200 år sedan

För 200 år sedan - den 28 januari 1817 - dog genom en olyckshändelse i Grantorpet i Verum den ende sonen Tufve till ryttaren Pål Liljenqvist och hans hustru Bengta bosatta på Norre torp i Verums socken. Det var en sådan död som med den tidens språkbruk sägs ha inträffat av ”våda”. I dödboken står: omkom af ett sår han fick genom våda af en yngling genom ett borr på Grantorpet. Begravningen torde ha ägt rum några dagar in i februari 1817 och fyra år senare återstod av familjen endast dottern Gunnil.

Notis ur Verums församlings dödbok 1817. Pål Liljenqvists son Tufve var bror till Bjära-Olofs farmor Gunnil.

Familjen hade sedan 1805 bott på Norra torp i Verums kyrkby, dit de flyttat från Sparrarps ryttaretorp med sina två barn. Norre torp är skogshemmanet med namnet Bjäret som numera bebos av dragonen Liljenqvists dottersons sonson Nils Harald Persson, 92 år gammal. Han kallas därför av bygdens folk för ”Bjära-Nisse”. När Gunnil Pålsdotter i februari 1822 gifte sig med smålänningen Jonas Pettersson var hon den enda kvarvarande ”grenen” av de fyra medlemmarna i den Liljenqvistska familjen. Modern och fadern dog bägge 1821, hon i mars och han i oktober. Eftersom dottern sedan de övriga i familjen avlidit bar efternamnet Pålsdotter blev det ingen i hennes släkt som förde namnet Liljenqvist vidare.