VERUM. -en berättelse om att resa från Vittsjö till Visseltofta lästes i USA på 1950-talet.

Den svenskamerikanska författarinnan Gerda Risberg (1886-1968) levde och verkade i San Francisco. Hon skrev flitigt i den svenskspråkliga tidningen ”Vestkusten” som utgavs och lästes av Kaliforniensvenskar. På 1950-talet återgav hon en fin reseberättelse skriven av Nils Jönsson i Önnestad. Han hade där skildrat den äldre vägsträckning som förr gick mellan Verum och Vittsjö norr om Vieån. Denna urgamla trafikled kom ur bruk då den nya vägen söder om ån blev byggd i slutet av 1920-talet.

Det gamla vägstråket skymtar här mellan Verums kyrkomur och Trollasten som ligger i slänten mot ån. Stenblocket ska trollen enligt en gammal sägen ha kastat mot kyrkan men det missade målet.

VERUM. Per Johansson Ståhl förvärvade på 1880-talen ett hemman i Brogården. I en historik om missionsrörelsens framväxt i Verums socken får man reda på det tidigare förhöll sig med fromheten där: På denna gård hade fordom varit bränneri och mycket elände bedrivits. Den nye ägaren Per Ståhl anordnade i början av sin tid missionsmöten som samlade stora åhörarskaror. Frälsning var enligt några få religiöst sinnade personer mycket välbehövlig i denna socken. De hävdade att det i Verums socken sedan gammalt rådde grov ogudaktighet. Hembränningen var vanlig och med den följde dryckenskap, slagsmål och annat elände. Per Ståhls efterkommande ville råda bot på sådant leverne. Tre av barnen blev lärare och yrkesvalet fortplantades till ett par av hans barnbarn och även till barnbarns barn.

August Ståhl	Clary Ståhl	Ebba Ståhl

Då Per Ståhl anlände från Höja socken i nordvästra Skåne medföljde hustrun Bengta Jönsdotter, sönerna Otto (Anton) och August samt döttrarna Mathilda, Amanda, Anna Lovisa, Alma och Clary. De tre äldsta barnen Mathilda, Amanda och Otto var födda i Össjö socken. De övriga var födda i grannsocknen Höja socken något närmare staden Ängelholm.

VERUM. Carl von Linné kommer inte på julottan i Verums kyrka - men det påstås att han varit där i unga år åtföljd av sin mors kusin Barbara som då var prästfru i pastoratet

Linné saknade förstånd nog att bli präst i Visseltofta och Verum. Arkiatern Carl Linnæus, som gjorde sin berömda skånska resa våren och sommaren 1749, hade djupa släktförbindelser i våra trakter. Hans mormor Marina Jörgensdotter var född i Visseltofta prästgård och enligt en obekräftad uppgift - kanske är det bara en lokal skröna - skall Linné en gång ha besökt Verums kyrka. Detta kan möjligen ha inträffat någon gång före 1730, då hans mors kusin Barbara Opman var prästfru i pastoratet.

Medan han skådade ut över Vieåns vackra dalgång skall han ha fällt yttrandet: Här skulle jag vilja vara präst, om förståndsgåvorna hade räckt till. Det hör då till bilden att Linné av sina lärare vid gymnasiet i Växjö förklarades olämplig att ”bli en lärd man”, men att en av dem - provinsialläkaren Johan Rothman - nyanserade bedömningen med att han i varje fall var olämplig för prästbanan. Så han fick bli läkare i stället, vilket på den tiden betraktades som ett slags hantverkaryrke - nära släkt med barberarens.

VERUM. För en månad sedan återgav jag några tidningsnotiser från 1913 som förkunnade att en Skånegumma hemmahörande i Verum hade kommit till Stockholm för att hos kungen klaga över att hon inte fått det understöd som hon var berättigad till. På grund av missvisande uppgifter om gummans hemort kunde man tro att det var en s.k. tidningsanka som spreds.

 Notis i den svenskamerikanska tidningen Svea 1913.

Efter närmare undersökning om vem personen egentligen var kan jag meddela att Skånegumman Elna Johansdotter verkligen var 84 år gammal, som angavs i notiserna. Men hon var inte skriven i Verums socken. Hon bodde i en torpstuga intill landsvägen mellan Brogården och Länekärr och kallades i bygden för Tordöns-Elnan. Hon var fortfarande skriven i Farstorps socken och det var understöd därifrån som hon var missnöjd med. (Det hör måhända till bevekelsegrunderna för hennes stockholmresa att bägge sönerna då var i USA.)

Anledningen till boendet där var att hennes syster Nilla Johansdotter, som sedan 1900 var änka efter kyrkoväktaren i Verum, bodde i en torpstuga andra sidan landsvägen. Även om kvinnorna inte var såta vänner ville de trots detta ha ett visst stöd av att bo intill varandra.

Kartan från ca 1930. Systrarna Nilla och Elna bodde på 1:13 ömse sidor om landsvägen mellan Verum och Farstorp.

VERUM. Mina föräldrar, som var lanthandlarparet Margit och Birger Pettersson i Brogården/Verum, ville vid mitten av 1950-talet se till att deras barn (jag och min lillebror) blev intresserade av djur och natur. En dag for därför min far upp till dåvarande stationsföreståndaren på Hästberga kraftverk Edvard Nilsson. Denne, som var bror till Norra Skåne-krönikören och bonden ”Ture i Matberga”, var mycket intresserad av getavel och han sålde den dagen en liten bockakilling till min far. Edvard var också flitig uppfödare av islandshästar.

Min bror som vid det laget var i femårsåldern tyckte att killingen var en trevlig lekkamrat. Han döpte den till Pelle.

Dessutom tyckte butikens kunder det var mycket roande att inbjuda geten att smaska på de dåförtiden mycket populära lakritsrullarna. Många minns säkert denna godsak som hade en liten karamellkula i mitten. Många sådana såldes den sommaren i butiken. Kunderna höll tummen och pekfingret mot sockerkulan i mitten medan killingen tuggade i sig lakritsremsan i full fart.

Alla i Verum tyckte om Pelle utom en av de närmaste grannarna som en vacker dag blev av med alla sina morötter i trädgårdslandet. Det hände när vi i familjen en sommardag hade varit iväg och badat i havet vid Mellbystrand. Vi stängde in Pelle i den då vakanta hönsgården, men redan efter en timme hade han rymt genom ett hål i staketet. Så var grannens alla grönsaker borta för den säsongen.