VERUM. De pinsamma händelserna på 1630-talet då Lars Wivallius i skepnad av Erik Gyllenstierna besökte Björkeberga och slog blå dunster i ögonen på Ulf Grip har skildrats av flera romanförfattare, diktare och filmskapare. Dessutom har befolkningen i socknen lärt sig att sjunga eller deklamera den s.k. Björkebergavisan (vilken återges nedan) utantill.

År 1892 utgav den skånske författaren A. U. Bååth en romantiserad diktcykel om dessa händelser under namnet "Kärlekssagan på Björkeberga" och år 1896 kom författaren Harald Molander med romanen "En lyckoriddare" på samma tema.

Molanders roman blev filmatiserad och hade premiärvisning i mars 1921. Filmen spelades in vid Skandiaateljén i Stocksund och med exteriörer från Svaneholms slott och Borgeby samt trakterna kring Bjärred i Skåne. Filmen har blivit omtalad för att två systrar Garbo medverkade. Som jungfru spelade Greta Garbo i ”En lyckoriddare” sin första roll i en spelfilm. Hennes syster Alva spelade ”Flicka i Taverna”. Alva Garbo avled 21 år gammal 1926 och systern Greta Garbo (1905-1990) nådde världsberömmelse. (Garbo ska pryda den nya svenska 100-kronorssedeln, som kommer tas i bruk i oktober 2016.) I filmen ”En lyckoriddare” spelades rollen som Lars Wivallius av Gösta Ekman d.ä.

VERUM. Vid Titanics förlisning natten mellan den 14 och 15 april 1912 omkom de två unga arbetarpojkarna Olof Svensson och Eberhard Fischer från Verums socken. De två ynglingarna härstammade från arbetarefamiljer som bott och tjänat under Björkeberga och Skeinge säterier i många år. Efter förlisningen var det många som runt om i Sverige bearbetade sin sorg med att författa s.k. Titanicvisor. Så skedde även i Verums socken!

Skeinge säteri i början av 1900-talet

Det finns en lång rimmad dikt om de förolyckade pojkarna. Den har förmedlats runt om i Göingebygden via handskrivna dubbletter/kopior. Dikten är avsedd att sjungas som en skillingtrycksvisa och den har av allt att döma författats av en person med god lokalkännedom från den trakt som fostrat pojkarna. Texten omfattar tjugosex verser och i den tolfte versen introduceras de två pojkarna med: Bland andra som med den båten foro, det var två gossar som från Skeinge voro. I allra sista versen heter det att visan är diktad … Af en kamrat till de gossar två, som fått sin graf uti böljan blå

VERUM. Att få en körbar väg mellan Verum och Osby förbi Hörlinge och Hovgården var en segsliten historia. Det har sagts att på sträckan mellan Hörlinge och Osby fanns in början av 1900-talet mer än ett tjogtal stättor (nu säger man väl grindar). Sådana var trafikförutsättningarna innan den riktiga landsvägsbron uppfördes och vägen öppnades för busstrafik i slutet av 1930-talet.

I samband med att den nya vägen till Osby förbi Maglaröd blev färdigbyggd i slutet av 1930-talet inrättades en busstrafiklinje Osby-Holmö-Nybygden-Maglaröd-Hörlinge-Verum-Mölleröd-Ubbalt-Vittsjö. Tillståndet för 28 passagerare gavs 1936 till Nils Svensson i Osby med tillägget att det … gäller först fr. o. m. den dag vägen i sin helhet upplåtes för omnibustraftik. Denna busslinje kallades naturligtvis Stätta-bussen.

VERUM. Verums egen Silla-Oskar ses här posera omkring 1933 vid sin välkända - inte särskilt strömlinjeformade - autotomobil. Bild ur Thore Brogårdhs bok ”Från flydda dar” (1979).

Det var inte bara i Vittsjö som det fanns en ”Silla-Oskar” under 1900-talets första hälft. Det fanns ett par år in på 1950-talet en oumbärlig person med samma namn i Verum. År 1913 inflyttade Oskar Edvin Olsson till Stavshult i Verums socken från Norra Mellby och året därpå gifte han sig med 21-åriga Hilma Cecilia Nilsson från Hjärsås.
Oskar Olsson, som var född 1886 på ett litet hemman i Nösdala i Brönnestads socken, var den som vi i Verum kallade Silla-Oskar. Han skötte kringföringshandel med färsk fisk i Verums socken fram till dess att Edvin Fischer sedermera på 1950-talet drev liknande verksamhet. De första åren som Oskar var sillakrämare i socknen fick han sköta affärerna genom att fara omkring till gårdarna med häst och vagn.

VERUM. För någon tid sedan spånade jag lite här på Vittsjo/Bjarnum.nu om vilka namn man gav hundarna förr i tiden. Rubriken på denna artikel ska dock inte tolkas som om det nu är våra ök, dvs hästarnas, namn, som ska avhandlas. Nej icke alls så!

Det är öknamn med betydelsen ”namn som används mer eller mindre nedsättande för en person i stället för det egentliga namnet”. För att få med även andra namn som i Verums socken brukats som alternativ till personernas dopnamn har jag i rubriken lagt till ”vedernamn och vardagsnamn”. (SAOB - Svenska akademins ordbok - har trots att första volymen kom 1893, hittills bara hunnit till ordet ”utsudda”. Volymen med ord på Ö, som närmare förklarar begreppet öknamn beräknas inte komma ut förrän 2017.)

Här nedan är vi två personer från Verums socken med välkända öknamn Tyska-Viktor och Täckare-Jössen.

Tyska-Viktor, son till Tyska-Johannesen i Stavshult. Detalj av bild i Thore Brogårdhs bok Gamla foton från gränsbygden (1984).		Täckare-Jössen i Verum (Norraskog). Detalj av bild i boken Verum förr och senare (2006).