VERUM. I mars 2015, just när vintern började släppa sitt grepp, plingade det till i min mailbox. Det var ett av de glada meddelande som ofta under vinterhalvåret kom från Tord Jörans skrivarstuga i Linköping. Han skrev då till alla sina vänner och supporters för att rapportera om vårvinterns senaste ”drapa” ur verkstaden. Brevet inleddes med: Hej! Fick ett ryck och totade ihop Malseröds historia, som har ett visst nyhetsvärde. (Försöker undvika saker som jag berättat förut t.ex. i Familjen Grip och Lars Wivallius i nytt ljus.) Av fortsättningen i brevet framgick att han var i full gång med att utarbeta sin bok Glimtar från Osby-traktens historia. Även om huvudinnehållet ägnades åt Osby var Tord Jöran obotligt intresserad av utforska Verums sockens intressanta historia och hans planer var att i sin nya bok ta med socknens fyra herresäten, vilka han med sin kritiskt realistiska historiesyn förklarade ”var obetydligt flottare än bondgårdar”. Hans utkast med rubriken ”Herrgården Malseröd” hade denna inledning: Det har funnits fyra herrgårdar i Verums socken: Björkeberga, Skeinge, Hovgården och Malseröd. Det är en nyhet som nog gläder verumsborna – det är ju mer glans kring en herrgård än en bondgård. Annars skulle inte så många teveserier och filmer utspelas i herrgårdsmiljö.

VERUM. År 1918 blev den då ogifte Martin Svensson från Övra Stavshult i Visseltofta socken ägare till ett hemman i Granetorp, Verums socken.

Martins Folke lägger in en prilla övervakad av en uppstoppad tjädertupp.

Detta hemman som tidigare tillhört medlemmar i den Collinska släkten såldes på auktion 1918. Köpesumman för hemmanet var då 30.000 kronor. Som jämförelse kan nämnas att när samma hemman år 2005 - 87 år senare - såldes av sonen Folke Svenssons dödsbo till Peter Johansson i Lund blev försäljningspriset 5,1 miljoner kronor.

Gården Granetorp nr 1:1A i Verums socken

Martin Svenssons bröder Nils, Per och Teodor var företagsamma personer som alla tre begav sig iväg från hembygden, medan Martin höll sig kvar nära sin ärvda torva först i Övra Stavshult i Visseltofta socken och sedermera på den förvärvade gården i Granetorp, Verums socken.

VERUM. Professorn Lars Peter Hansen från University of Chicago gjorde den 23 augusti 2015 en blixtvisit på några platser i Göinge där hans farmor Syble Toolson-Hansen (1896-1976) hade sina rötter. Släkten hade i USA ändrat sitt efternamn från Tulsson till Toolson.

L. P. Hansen och hustrun Grace Tsiangtog fikapaus i Brogården, Verum

Till Pusahuset och Wanås slott
Resan gick först från Kristianstad till ”Pusahuset”, ett torp i Kvittinge tillhörande Wanås godegendom. Den till mormonkyrkan värvade familjen Tulsson, som bodde där sedan omkring 1813, avreste till mormonstaten Utah i Amerika 1857. Fadern Per Tulsson avled under färden över Atlanten, men hustrun med sonen Lars (som givit sitt förnamn till ekonomipristagaren) och hans sju syskon kom fram till Utah där de blev bosättare i Smithfield i Cache-dalen, där familjen fortfarande är representerad.

VERUM.

Karl E Nilsson som mejerist

På den plats intill ån i Brogården där Vittsjö kommun i början av 1960-talet byggde ett hus med moderna pensionärslägenheter låg på 1950-talet en stor och invändigt ofullbordad villa. I denna villa bodde Karl E Nilsson helt ensam sedan 1926. Han hade 1918 gift sig med affärsidkerskan Karin Olsson, som tragiskt avled i sviterna efter sonen Nils Karl-Lennarts födelse årets därpå. Denne son uppfostrades först av släktingar i Verum tills han nådde skolåldern. Därefter sändes sonen till moderns släktingar i Skurupstrakten. Sonen tog sig senare efternamnet Bridner och han gjorde i vuxen ålder då och då återbesök i sina födelsetrakter. Lennart Bridner var verksam som teknisk chef vid televerket i Helsingborg.

VERUM. För några år sedan blev jag kontaktad av Lynn och Tim Stapleton, vilka är bosatta i staden Hamilton på Nya Zeeland.

De efterlyste sina rötter tillbaka i våra trakter i nordöstra Skåne från svensken Bror Erik Friberg. Denne var född i Kristianstad år 1839 och hade tillsammans med sin tyskfödda hustru Cecilia Böhme emigrerat till Nya Zeeland år 1866.

Friberg var på 1870-talet en emigrationsagent som medverkade till att skandinaviska utvandrare kom till bosättningarna Norsewood och Dannevirke på Nordön. Friberg fick i uppdrag av den Nya Zeeländska regeringen att rekrytera skogsvana skandinaver för att bygga vägar och järnvägar på östra delen av Nordön. Att rekryteringen huvudsakligen kom att omfatta norska utvandrare sammanhängde med att regeringarna främst i Sverige men också i Danmark, under intryck av missförhållanden kring den omfattande fattigemigrationen till Nordtyskland, beslutat om strängare regelsystem för agentverksamheten.